Landet som icke är (Maa jota ei ole)

Sällsamma fiskar glida i djupen, 
okända blommor lysa på stranden; 
jag har sett rött och gult och alla andra färger, - 
men det granna, granna havet är farligast att se, 
det gör en törstig och vaken för väntande äventyr: 
vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!

Jag har nätet i vilket alla fiskar gå. 
Saligt häver sig fiskerskans lugna bröst 
då hon drager till sig den silverne last. 
Jordens rikedom lyfter jag upp på mina axlar. 
Jag bär er, jag bär er till en sagodamm. 
Uppe på stranden står en fiskare med gyllene metspö. 
Det finnes någonstädes gudar bakom de tätaste skogarna, 
vi irrande människobarn vilja ingen annanstädes än dit. 
Upp att söka framtidens flammande sol bortom skogen.

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.