I män av höga sinnen, 
som skämmes att dricka, minnen, 
att dricken ger största lust. 
Förakten den hjärnlösa hopen, 
som lever i sorg och pust, 
och sök som jag fröjd uti stopen.

Lät den som är sjuk sig kvälja, 
vi vele den dricken välja, 
som haver den bästa smak. 
Jag älskar mest dubblade drickar, 
var glädje står opp i tak, 
till dess jag bå' hickar och nickar.

Tross dem, som det förtryta, 
fritt lät dem mig det förvita, 
att jag är med dricken dull. 
Jag låter ju giljare gilja; 
när jag haver fyllt mig full, 
kan jag mig från sorgen bäst skilja.

Blir jag av dricka döder, 
så ber jag alla dricksbröder, 
att de min avdödde kropp 
när under ett vinfat utsträcka, 
om törsten mig väcker opp, 
att jag strax densamma må släcka.