Skulle jag sörja då vore jag tokot 
fast än det ginge mig aldrig så slätt. 
Lyckan min kan fulla synas gå krokot; 
vakta på tiden, hon lär full gå rätt. 
All världen älskar ju vad som är brokot, 
mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan, 
allt, vad begynsel har, ändas en gång; 
druckin man haver ej allestäds hickan, 
lust följer gråten, gråt ändas i sång; 
den som på sanningen pekar med stickan 
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Dy lät man lyckan med olyckan strida, 
intill jag ser, ho som vinner för mej 
Ingen mått' skjutshästen alltför hårt rida, 
tröttar du honom, förtreter han dej; 
Fast om en måste förföljelse lida, 
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva 
lustig, fast om det är mot ens behag. 
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva; 
vadan hon kom i går, går hon i dag. 
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva, 
att I, olycklig, är lustig som jag.