Den höga himlen och den vida jorden,
Din ära sjunga, Gud, evinnerlig.
De sprungit fram en gång vid skaparorden,
till stoft de falla på en vink av dig.
Din helga vilja sig i allting röjer:
den leder allt, och allt för den sig böjer.
Din Konung Sion, stor och mäktig är.

Stor är du, Herre, jag en rök, som driver
för vindens lek, ett löv på livets stig.
Men om jag ödmjuk i din vård mig giver,
till himmelsk ära du upphöjer mig.
Men den, som fåvitsk trotsar, Gud, din vilja,
du honom skall från din gemenskap skilja,
och bringa evig död och undergång.

Stor är du, Herre, Därför till de svagas
och ringas nöd du vill i kärlek se.
Och när det sanna livets morgon dagas,
hur underbar skall du ej då dig te!
Var dunkel aning, varje drömbild fager,
förklarad står i verklighetens dager,
när tiden sig i evighet förbytt.