Det var den tappre löjtnant Zidén,
Han hade sin egen sed,
För fronten ville han gå allen:
"Framåt, mina vasagossar,
Nu gäller att hinna med!"

Främst ville han gå var fara emot,
Hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
Så snart löjtnanten ropat:
"Hurra, mina män, framåt!"

 ... 

Och hände då, att han kring sig fann
Sitt hela kompani,
Då var allt präktigt, då ropte han:
"Hurra, det var flink manöver,
Nu äro vi herrar, vi."

Men gick hans trupp, då han själv sprang fram,
Och kom han i strid förrn den:
"Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
Nu blevo de efter igen."

 ...