"Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
dess milda stråle ifrån gren till gren!
Allfaders blick, i aftondaggens droppar
som i hans världshav lika klar och ren!
Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
O! det är blod på Balders offersten!
I natt är snart det hela land begravet,
snart sjunker hon, en gyllne sköld, i havet.

Först låt mig dock bese de kära ställen,
min barndoms vänner dem jag älskat så.
Ack! samma blommor dofta än i kvällen,
och samma fåglar än i skogen slå,
och vågen tumlar sig som förr mot hällen,
o den som aldrig gungat däruppå!
Om namn och bragder jämt den falska talar,
men fjärran för hon dig från hemmets dalar.

Jag känner dig, du flod, som ofta burit
den djärve simmarn på din bölja klar.
Jag känner dig, du dal, där vi besvurit
en evig tro, som icke jorden har.
Och björkar, I uti vars bark jag skurit
de runor många, I stån ännu kvar
med stammar vita och med kronor runda,
allt är som förr, blott jag är annorlunda.

Är allt som förr? Var äro Framnäs salar
och Balders tempel på den vigda strand?
Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
men därutöver har gått svärd och brand,
och mänskors hämnd och gudars vrede talar
till vandrarn nu från svarta svedjoland.
Du fromme vandrare, ej hit du drage,
ty skogens vilddjur bo i Balders hage.

Det går en frestare igenom livet,
den grymme Nidhögg ifrån mörkrets värld.
Han hatar asaljuset som står skrivet
på hjältens panna, på hans blanka svärd
Vart nidingsdåd i vredens stund bedrivet,
det är hans verk, är mörka makters gärd;
och när det lyckas, när han templet tänder,
då klappar han uti kolsvarta händer.

Finns ej försoning, strålande Valhalla?
Blåögde Balder, tar du ingen bot?
Bot tager mannen när hans fränder falla,
de höge gudar sonar man med blot.
Det sägs du är den mildaste av alla,
bjud, och vart offer ger jag utan knot.
Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka.

Tag bort min börda, jag kan den ej bära,
kväv i min själ de mörka skuggors spel;
försmå ej ångren, låt en levnads ära
försona dig för ögonblickets fel.
Jag bleknar ej fast Ljungarn själv står nära,
i ögat kan jag se den blekblå Hel.
Du fromme gud med dina månskensblickar,
dig ensam räds jag och den hämnd du skickar.

Här är min faders gravhög. Sover hjälten?
Ack! han red hän där ingen kommer från.
Nu dväljs han, sägs det, uti stjärnetälten,
och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
Du asagäst, se ner från himlafälten,
din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
Jag kommer ej med runor eller galder,
men lär mig blott, hur blidkas Asabalder?

Har graven ingen tunga? För en klinga
den starke Angantyr ur högen kvad.
Det svärd var gott, men Tirfings pris är ringa
mot vad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
svärd tar jag väl i holmgång själv, men bringa
du mig försoning ifrån asars stad.
Min skumma blick, min gissning blott du lede,
ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.

Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
ljuvt är dess sorl, lägg ner ditt ord däri.
Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
och viska till mig, som han far förbi.
Och västern hänger full av gyllne ringar,
låt en av dem din tankes härold bli. -
Ej svar, ej tecken för din son i nöden
du äger, fader! O hur arm är döden!" -

Och solen släcks, och aftonvinden lullar
för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
och aftonrodnan körer upp och rullar
med rosenröda hjul kring himlens bryn.
I blåa dalar, över blåa kullar
hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
Då kommer plötsligt över västervågor
en bild framsusande i guld och lågor.

En hägring kalla vi det himlens under
(i Valhall klingar hennes namn mer skönt).
Hon svävar sakta över Balders lunder,
en gyllne krona på en grund av grönt.
Det skimrar över, och det skimrar under,
med sällsam glans ej förr av mänskor rönt.
Till slut hon stannar, sjunkande till jorden,
där templet stått, nu själv ett tempel vorden.

En bild av Breidablick, den höga muren
stod silverblank på klippans brant och sken.
Av djupblått stål var pelare var skuren,
och altaret utav en ädelsten,
och dômen hängde som av andar buren,
en vinterhimmel, stjärneklar och ren,
och högt däri, med himmelsblåa skrudar,
med gyllne kronor sutto Valhalls gudar.

Och se, på runbeskrivna sköldar stödda
de höga nornor uti dörren stå:
tre rosenknoppar i en urna födda,
allvarliga, men tjusande ändå.
Och Urda pekar tyst på det förödda,
det nya templet pekar Skulda på.
Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit,
och gläds och undrar, så är allt försvunnit.

"O jag förstår er, mör från tidens källa,
det var ditt tecken, hjältefader god!
Det brända templet skall jag återställa,
skönt skall det stå på klippan, där det stod.
O det är härligt att få vedergälla
med fredlig bragd sin ungdoms övermod1
Den djupt förkastade kan hoppas åter,
den vite guden blidkas och förlåter.

Välkomna stjärnor, som däruppe tågen!
Nu ser jag åter glad er stilla gång.
Välkomna norrsken, som däruppe lågen!
I voren tempelbrand för mig en gång.
Uppgrönska, ättehög, och stig ur vågen,
så skön som förr, du underbara sång!
Här vill jag somna på min sköld och drömma
hur mänskor sonas, och hur gudar glömma."