Fyra sånger utur Frithiofs saga med accompagnement af FortePiano = Four songs from Frithiofs saga with accompaniment of piano

"Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
dess milda stråle ifrån gren till gren!
Allfaders blick, i aftondaggens droppar
som i hans världshav lika klar och ren!
Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
O! det är blod på Balders offersten!
I natt är snart det hela land begravet,
snart sjunker hon, en gyllne sköld, i havet.

Först låt mig dock bese de kära ställen,
min barndoms vänner dem jag älskat så.
Ack! samma blommor dofta än i kvällen,
och samma fåglar än i skogen slå,
och vågen tumlar sig som förr mot hällen,
o den som aldrig gungat däruppå!
Om namn och bragder jämt den falska talar,
men fjärran för hon dig från hemmets dalar.

Jag känner dig, du flod, som ofta burit
den djärve simmarn på din bölja klar.
Jag känner dig, du dal, där vi besvurit
en evig tro, som icke jorden har.
Och björkar, I uti vars bark jag skurit
de runor många, I stån ännu kvar
med stammar vita och med kronor runda,
allt är som förr, blott jag är annorlunda.

Är allt som förr? Var äro Framnäs salar
och Balders tempel på den vigda strand?
Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
men därutöver har gått svärd och brand,
och mänskors hämnd och gudars vrede talar
till vandrarn nu från svarta svedjoland.
Du fromme vandrare, ej hit du drage,
ty skogens vilddjur bo i Balders hage.

Det går en frestare igenom livet,
den grymme Nidhögg ifrån mörkrets värld.
Han hatar asaljuset som står skrivet
på hjältens panna, på hans blanka svärd
Vart nidingsdåd i vredens stund bedrivet,
det är hans verk, är mörka makters gärd;
och när det lyckas, när han templet tänder,
då klappar han uti kolsvarta händer.

Finns ej försoning, strålande Valhalla?
Blåögde Balder, tar du ingen bot?
Bot tager mannen när hans fränder falla,
de höge gudar sonar man med blot.
Det sägs du är den mildaste av alla,
bjud, och vart offer ger jag utan knot.
Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka.

Tag bort min börda, jag kan den ej bära,
kväv i min själ de mörka skuggors spel;
försmå ej ångren, låt en levnads ära
försona dig för ögonblickets fel.
Jag bleknar ej fast Ljungarn själv står nära,
i ögat kan jag se den blekblå Hel.
Du fromme gud med dina månskensblickar,
dig ensam räds jag och den hämnd du skickar.

Här är min faders gravhög. Sover hjälten?
Ack! han red hän där ingen kommer från.
Nu dväljs han, sägs det, uti stjärnetälten,
och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
Du asagäst, se ner från himlafälten,
din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
Jag kommer ej med runor eller galder,
men lär mig blott, hur blidkas Asabalder?

Har graven ingen tunga? För en klinga
den starke Angantyr ur högen kvad.
Det svärd var gott, men Tirfings pris är ringa
mot vad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
svärd tar jag väl i holmgång själv, men bringa
du mig försoning ifrån asars stad.
Min skumma blick, min gissning blott du lede,
ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.

Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
ljuvt är dess sorl, lägg ner ditt ord däri.
Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
och viska till mig, som han far förbi.
Och västern hänger full av gyllne ringar,
låt en av dem din tankes härold bli. -
Ej svar, ej tecken för din son i nöden
du äger, fader! O hur arm är döden!" -

Och solen släcks, och aftonvinden lullar
för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
och aftonrodnan körer upp och rullar
med rosenröda hjul kring himlens bryn.
I blåa dalar, över blåa kullar
hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
Då kommer plötsligt över västervågor
en bild framsusande i guld och lågor.

En hägring kalla vi det himlens under
(i Valhall klingar hennes namn mer skönt).
Hon svävar sakta över Balders lunder,
en gyllne krona på en grund av grönt.
Det skimrar över, och det skimrar under,
med sällsam glans ej förr av mänskor rönt.
Till slut hon stannar, sjunkande till jorden,
där templet stått, nu själv ett tempel vorden.

En bild av Breidablick, den höga muren
stod silverblank på klippans brant och sken.
Av djupblått stål var pelare var skuren,
och altaret utav en ädelsten,
och dômen hängde som av andar buren,
en vinterhimmel, stjärneklar och ren,
och högt däri, med himmelsblåa skrudar,
med gyllne kronor sutto Valhalls gudar.

Och se, på runbeskrivna sköldar stödda
de höga nornor uti dörren stå:
tre rosenknoppar i en urna födda,
allvarliga, men tjusande ändå.
Och Urda pekar tyst på det förödda,
det nya templet pekar Skulda på.
Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit,
och gläds och undrar, så är allt försvunnit.

"O jag förstår er, mör från tidens källa,
det var ditt tecken, hjältefader god!
Det brända templet skall jag återställa,
skönt skall det stå på klippan, där det stod.
O det är härligt att få vedergälla
med fredlig bragd sin ungdoms övermod1
Den djupt förkastade kan hoppas åter,
den vite guden blidkas och förlåter.

Välkomna stjärnor, som däruppe tågen!
Nu ser jag åter glad er stilla gång.
Välkomna norrsken, som däruppe lågen!
I voren tempelbrand för mig en gång.
Uppgrönska, ättehög, och stig ur vågen,
så skön som förr, du underbara sång!
Här vill jag somna på min sköld och drömma
hur mänskor sonas, och hur gudar glömma."

Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, 
hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god, 
hans gamle vapenbroder, snart hundraårig, 
och ärrig som en runsten och silverhårig.

De stodo, som bland bergen två offerhus, 
åt hedna gudar vigda, nu halvt i grus; 
men visdomsrunor många på muren täljas, 
och höga forntidsminnen i valven dväljas.

"Det lider emot kvällen", sad' Bele kung,
"ej mjödet vill mig smaka, och hjälm känns tung, 
inför mitt öga mörkna de mänskoöden, 
men Valhall skiner närmre, jag anar döden.

Jag kallat mina söner och din också,
ty de tillsammans höra, liksom vi två. 
En varning vill jag giva de örnar unga, 
förrn orden somnat alla på död mans tunga." -- 

Då trädde de i salen, som kung befallt,
och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt. 
Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden 
och kom med blod på händren ur offerlunden.

Därefter syntes Halvdan, ljuslockig sven;
vart anletsdrag var ädelt men vekligt än. 
Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte 
och liknade en jungfru, förklädd till hjälte.

Men efter dem kom Fritiof i mantel blå,
ett huvud var han högre än bägge två. 
Han stod emellan brödren, som dag står mogen 
emellan rosig morgon och natt i skogen.

"I söner", sade kungen, "min sol går ned.
I endräkt styren riket, i brödrafred!
Ty endräkt håller samman: hon är som ringen
på lansen; den förutan hans kraft är ingen.

Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port
och friden blomstra inom å hägnad ort!
Till skygd blev svärdet givet men ej till skada, 
och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.

Sitt eget land förtrycker dåraktig man, 
ty kungen kan allenast vad folket kan. 
Grönlummig krona vissnar, så snart som märgen 
i stammen är förtorkad på nakna bergen.

På pelarstoder fyra står himlens rund, 
men tronen vilar endast på lagens grund. 
När våld på tinget dömer, står ofärd nära; 
men rätt är landets fromma och kungens ära.

Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, 
men ej som snäckan dväljes i slutet skal. 
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar, 
så långt som tanke flyger, bo höge gudar.

Nog svika lungans tecken i offrad falk, 
och flärd är mången runa, som skärs på balk; 
men redligt hjärta, Helge, och friskt tillika, 
skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.

Var icke hård, kung Helge, men endast fast! 
Det svärd, som bitar skarpast, är böjligast.
Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
och vårdag bringar mera än vinterkölden.

En man förutan vänner, om än så stark, 
dör hän, som stam i öken med skalad bark. 
Men vänsäll man han trives som träd i lunden, 
där bäcken vattnar roten och storm är bunden.

Yvs ej af fädrens ära! envar har dock blott sin; 
kan du ej spänna bågen, är han ej din.
Vad vill du med det värde, som är begravet?
Stark ström med egna vågor går genom havet.

Du Halvdan, glättigt sinne är vis mans vinst; 
men joller höves ingen, och kungen minst. 
Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; 
lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!

För mycket vett fick ingen, hur vis han het, 
men litet nog vet mången, som intet vet. 
Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter 
har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.

Till trofast vän, o Halvdan, till fosterbror 
är vägen gen, om också han fjärran bor; 
men däremot avsides, långt hän belägen 
är oväns gård, om även han står vid vägen.

Välj icke till förtrogen vemhelst som vill! 
Tomt hus står gärna öppet, men rikt stängs till.
Välj en, onödigt är det den andra leta,
och världen vet, o Halvdan, vad trenne veta." -- 

Därefter uppstod Torsten och talte så: 
"Ej höves kung att ensam till Oden gå.
Vi delat livets skiften ihop, kung Bele,
och döden, vill jag hoppas, vi också dele.

Son Fritiof, ålderdomen har viskat mig 
i örat mången varning, den ger jag dig. 
På ätthög Odens fåglar slå ned i Norden, 
men på den gamles läppar mångvisa orden.

Främst vörda höga gudar! ty ont och gott, 
som storm och solsken, komma från himlen blott. 
De se i hjärtats lönvalv fast det är slutet, 
och långa år få gälda, vad stunden brutit.

Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett: 
skum natt har många ögon, men dagen ett. 
Helt lätt den bättre, Fritiof, fördrar den bäste, 
och egg har svärdet nödig men även fäste.

Hög kraft är gudars gåva; men, Fritiof, minns, 
att styrka båtar föga, där vett ej finns.
Tolvmannakraft har björnen, av en man slagen; 
mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.

Av få den stolte fruktas men hatas av envar, 
och övermod, o Fritiof, är fallets far. 
Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka, 
ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.

Dag skall du prisa, Fritiof, sen bärgad sol sig döljt, 
och öl, när det är drucket, och råd, när följt. 
På mången sak förlitar sig ungersvennen,
men striden prövar klingan, och nöden vännen.

Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, 
ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö; 
ty kvinnans bröst är svarvat på hjul, som rullar, 
och vankelmod bor under de liljekullar.

Du själv dör hän, och hän dör vad dig tillhör; 
men en ting vet jag, Fritiof, som aldrig dör, 
och det är domen över död man: därföre 
vad ädelt är, du vilje, vad rätt, du göre" -- 

Så varnade de gamle i kungasal, 
som skalden varnat sedan i Havamal. 
Från släkt till släkte gingo kärnfulla orden, 
och djupt ur kumlen viska de än i Norden.

Därefter talte bägge mång' hjärtligt ord 
allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord; 
hur trofast intill döden, i nöd och gamman, 
två knäppta händer lika, de hållit samman.

"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrån 
som nornan kom, hon stötte på sköld, min son! 
Nu före er till Valhall vi gamle ile; 
men edra fäders ande på eder vile!" -- 

Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 
om hjältekraft, som mer är än kungablod. 
Och mycket talte Torsten om glans, 
som kröner de höga Nordlands kungar, de asasöner.

"Och hållen I tillhopa, I söner tre, 
er överman -- det vet jag -- skall Nord ej se; 
ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten, 
hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.

Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 
I lugn, som det sig hövdes, har hon växt opp; 
omhägnen henne, låten ej stormen komma 
och fästa i sin hjälmhatt min späda blomma!

På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg, 
o, älska som en dotter min Ingeborg ! 
Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder 
båd' man och kvinna, Helge, till rätt och heder. -- 

Men läggen oss, I söner, i högar två 
på var sin sida fjärden vid bölja blå; 
ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden, 
och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken 
och midnattsdaggen faller på bautasten, 
då sitta vi, o Torsten, på högar runda 
och spraka över vattnet om ting, som stunda.

Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit! 
Vår gång är till Allfader; vi längta dit, 
liksom till havet längtar den trötta floden; 
men Frej välsigne eder, och Tor och Oden!"

Väl klingar sången i Frithiofs sal,
och skalderna prisa hans ättartal.
Men sången gläder
ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.

Och jorden har åter klädt sig grön,
och drakarna simma igen på sjön.
Men hjeltesonen
han vandrar i skogen och ser på månen.

Nyss var han likväl så lycklig, så glad,
ty muntre kung Halfdan till gäst han bad
och Helge dyster,
och de hade med sig sin sköna syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand
och kände tillbaka en tryckning ibland,
och såg betagen
alltjämt på de kära, de ädla dragen.

De taltes vid om de glada dar,
då morgonens dagg låg på lifvet qvar,
om barndomsminnen,
de rosengårdar i ädla sinnen.

Hon helsade honom från dal och park,
från namnen, som grodde i björkens bark,
och från den kullen,
der ekarna frodas i hjeltemullen.

"Det var ej så trefligt i kungens gård,
ty Halfdan var barnslig och Helge hård.
De kungasöner
de höra ej annat än lof och böner.

Och ingen (här rodnade hon som en ros),
åt hvilken en klagan kunde förtros.
I kungasalar
hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!

Och dufvorna, som de matat och tämt,
nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
Ett par allena
var qvar; af de tvenne tag du den ena!

Den dufvan hon flyger väl hem igen,
hon längtar, som andra, väl till sin vän.
Bind under vingen
en vänlig runa! det märker ingen."

Så sutto de hviskande dagen om,
de hviskade ännu, när qvällen kom,
som aftonvindar
om våren hviska i gröna lindar.

Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
är borta med henne. Det unga blod
i kinden stiger,
han lågar och suckar alltjämt, och tiger.

Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
och glad for hon af med sitt kärleksbref:
men ack! tillbaka
hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.

Det väsen behagade icke Björn.
Han sade: "Hvad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten:
Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?

Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd
det gula fläsk och det bruna mjöd
och skalder många?
Det tar aldrig slut på de visor långa.

Sant nog, att gångaren stampar i spilt;
på rof, på rof skriker falken vildt.
Men Frithiof jagar
i molnen allena, och tärs och klagar.

Ellida hon har ingen ro på våg,
hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
Ligg still, Ellida!
ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.

Den strådöd är också en död: till slut
jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
Det kan ej fela,
vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." -

Då släppte Frithiof sin drake lös,
och seglet svälde, och vågen fnös.
Rakt öfver fjärden
till kungens söner han styrde färden.

De sutto på Beles hög den dag
och hörde folket och skipade lag;
men Frithiof talar:
den stämman förnimmes kring berg och dalar.

"I kungar, skön Ingeborg är mig kär;
af eder jag henne till brud begär,
och den förening
hon var väl äfven kung Beles mening.

Han lät oss växa hos Hilding opp,
likt ungträn, som växa tillsammans i topp.
Der ofvanföre
band Freja de toppar med gyllne snöre.

Min far var ej konung, ej jarl en gång,
dock lefver hans minne i skaldens sång.
Höghvälfda grifter
förtälja på runsten min ätts bedrifter.

Lätt kunde jag vinna mig rike och land,
men hellre jag blir på min fädernestrand.
Der vill jag skydda
så kungens gård som den ringes hydda.

Vi äro på Beles hög; han hör
hvart ord i djupet här nedanför.
Med Frithiof beder
den gamle i högen: betänken eder!" -

Då reste sig Helge och talte med hån:
"Vår syster är ej för en bondeson.
Nordlandens drotter
må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,
vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!
Men Odensblodet
till pris ger jag icke åt öfvermodet.

Mitt rike behöfver du ej ta dig an,
jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,
en plats är ledig
ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -

"Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,
"är man för mig sjelf, som min fader var.
Ur silfverskida
flyg, Angurvadel, du får ej bida!"

I solen glänste den klinga blå,
och runorna lågade röda derpå.
"Du Angurvadel,
du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel.

Och vore det ej for högens fred,
på stället jag högge dig, svartekung, ned.
Vill dock dig lära
en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." -

Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
I två halfrunder
han klang emot högen, det klang inunder.

"Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm
om högre bedrifter; till dess förgöm
de runolågor!
Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor." 

Midnattssolen på bergen satt,
blodröd till att skåda,
det var ej dag, det var ej natt,
det vägde emellan båda.

Baldersbålet, den solens bild,
brann på vigda härden.
Snart är ändå lågan spilld,
då rår Höder för världen.

Präster stodo kring tempelvägg,
makade bålets bränder,
bleka gubbar med silverskägg
och med flintkniv i hårda händer.

Kung med krona står bredvid,
sysslar vid altarrunden.
Hör! då klinga i midnattstid
vapen i offerlunden.

"Björn, håll endast dörren till,
fångne äro de alle.
Ut heller in om någon vill,
klyv hans huvudskalle."

Blek vart kungen, alltförväl
kände han den rösten.
Fram steg Frithiof med vredgad själ,
kvad som en storm om hösten.

"Här är skatten som du bjöd
hämtas från västervågor,
tag den: sedan på liv och död
slåss vi vid Balders lågor;

sköld på ryggen, barmen bar,
ingen skall striden klandra.
Första hugget som kung du har,
glöm ej, mitt är det andra.

Blicka ej åt dörren så,
räv är fångad i kula.
Tänk på Framnäs, tänk uppå
systern med lockar gula." -

Så han talte med hjältefog,
drog ur gördel pungen,
föga varsamt han den slog
mitt i pannan på kungen.

Blodet frustade ut ur mund,
svart det blev för öga:
dånad låg vid sin altarrund
asafränden höga.

"Tål du ej ditt eget guld,
fegaste i ditt rike?
Angurvadel vill ej ha skuld
att ha fällt din like.

Stilla, präster, med offerkniv,
bleke månskensförstar!
Kunde gälla ert usla liv,
ty min klinga törstar.

Vite Balder, styr din harm,
se ej på mig så mulen.
Ringen som du bär på arm,
med förlov, han är stulen.

Ej för dig, så vitt jag vet,
smiddes han av Vaulunder.
Våldet rånade, jungfrun grät,
bort med de nidingsfunder!" -

Tappert drog han, men ring och arm
voro som grodda samman:
när den lossnade, stöp av harm
guden i offerflamman.

Hör! det knattrar, lågan slår
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn vid porten står,
Frithiof blygs att han darrar.

"Öppna dörren, släpp folket ut,
vakt ej mer jag behöver.
Templet brinner, gjut vatten, gjut
hela havet däröver!" -

Nu från templet och ned till strand
knyts en kedja av händer,
böljan vandrar från hand till hand,
fräser mot svedda bränder.

Frithiof sitter som regnets gud,
högt på bjälken och flödar,
delar till alla sitt härskarbud,
lugn bland de heta dödar.

Fåfängt! Elden tar överhand,
rökmoln virvla och välta,
guldet droppar på glödhet sand,
silverplåtarna smälta.

Allt förlorat! Ur halvbränd sal
eldröd hane sig svingar,
sitter på takets ås och gal,
flaxar med lösta vingar.

Morgonvinden spelar från norr,
högt det mot himlen blossar.
Balderslunden är sommartorr,
lågan är hungrig och frossar.

Rasande far hon från gren till gren,
än har hon långt till målet.
Eja! vad vilt, vad rysligt sken!
Väldigt är Baldersbålet.

Hör hur det knakar i rämnad rot,
se hur topparna glöda!
Vad är människokraft emot
Muspels söner, de röda?

Eldhav böljar i Balders lund,
strandlöst svalla dess vågor.
Sol går opp, men fjärd och sund
spegla blott avgrundslågor.

Aska är templet inom kort,
aska tempellunden;
sorgsen drager Frithiof bort,
gråter i morgonstunden.