De flydda ungdomsminnen, de äro drömmar,
som slockna bort likt stjärnor i morgonijuset,
de ila bort som bubblor på tidens strömmar,
men guldet, det är tyngst och blir kvar i gruset.
Se, lifvet ilar framåt med lösa tömmar,
allt flera änglaröster dö bort i bruset,
allt svalare blir hjärtat och mera fruset,
och allt, hvarför en mänska i tiden ömmar,
det dör i tiden bort, och det är blott drömmar.»

När dessa ord mig vännen, den kloke, sade,
då kände jag hur frosten, lik vinterdrifva,
omkring mitt varma hjärta sin kyla lade.
»Och är ditt guld så tungt, så må kvar det blifva
på bottnens grus och sökas med stör och spade.
Och är mitt hjärta fruset, hvem skall det lifva,
om icke tro och kärlek sin ro det gifva,
om icke änglaröster och drömmar glade
sin milda skönhet ge? Var det så du sade?

Ty lifvets dröm och vaka, hvem kan dem följa?
En fin omärklig linie är mellan båda;
svårt är att skilja himmel från fjärran bölja,
och verklighetens gränser kan ingen skåda.
Hvad lifvet än må blotta, hvad det må dölja,
i drömmars skum, som brister i ständig våda,
jag skådat evigheten sin glans förråda,
då allt det guld, som floden och hafvet skölja,
med all sin tyngd förgängelsens nyck setts följa.»