Fyra Sånger af Zacharias Topelius

O vor' jag det minsta bland lingonen små,
som växa i skog,
så hade jag kvist till att sitta uppå;
då hade jag nog.
Jag hade en tufva, som vore mitt fäste;
nu är jag en ärla, som söker sitt näste,
allen,
allen under himmelens blå.

O vor' jag en vass vid den ringaste ö,
förgänglig och vek,
så hade jag rot för mitt sviktande rö
i stormarnas lek.
Jag visste min hamn, om än öde är stranden;
nu är jag en våg, som förrinner i sanden,
allen,
allen i den brusande sjö.

Och vore den hårdaste klippa min vän,
med järn i sin barm,
så skulle jag bygga mitt bo uppå den
och kyssa den varm.
Åren skar hans bild i tu;
o, hur grymt mig syntes nu,
att så sönderbryta
spegelns silfveryta!

En båge står hög öfver åker och by;
sju färger han bär i sitt änne.
Där flyga små fåglar i himmelens sky,
och alltid så flyga de tvenne.
— Hvart går eder väg
i skyarna, säg?
— Vi bygga vårt bo
på himmelens bro.
— Ack, kära små fåglar, han sviker er tro!
jo, jo,
så underligt är det i våren.

— Och är han ej bryggan vid himmelens strand,
där åskorna köra sitt dunder?
Och droppa ej tårar af guld från hans rand
till törstande jorden därunder?
— Ack nej, edert hägn
är rosende regn,
en villande färg
i skyarnas berg.
Ack, kära små fåglar, han bär eder ej,
å nej!
Så underligt är det i våren.

— Du vise, som räknar på fingrarna fem,
hvad vet du om himmelska fröjden?
Hvar bygga väl sångernas fåglar sitt hem,
om ej i den soliga höjden?
Nog få de en kvist
för lefnadens brist;
men eviga hus
de mura af ljus.
— Ack, kära små fåglar, hur säll är er tro!
jo, jo,
så underligt är det i våren.

Du är min ro, 
Min tröst, min frid, 
Min himmel blid,
Mitt hopp, min tro,
Min längtans hamn 
Hvart andedrag ...
O, bred i dag
Mot mig din famn! 

Min själ är trött, 
Min längtan varm; 
Låt vid din barm 
Mig hvila sött! 
Du är mitt lif,
Min oro säll... 
Till lifvets qväll 
Hos mig förblif! 

Slut i min famn 
Mig, dyra, du! 
Gif mig ännu 
De ljufva namn! 
I morgon ren 
Min helgedom, 
Min famn är tom,
Min själ allen.

O, du är rik
Och du är varm,
Men jag är arm... 
Ej från mig vik! 
O, se på mig,
Min enda ro! 
O, låt mig bo 
Och bli hos dig! 

De flydda ungdomsminnen, de äro drömmar,
som slockna bort likt stjärnor i morgonijuset,
de ila bort som bubblor på tidens strömmar,
men guldet, det är tyngst och blir kvar i gruset.
Se, lifvet ilar framåt med lösa tömmar,
allt flera änglaröster dö bort i bruset,
allt svalare blir hjärtat och mera fruset,
och allt, hvarför en mänska i tiden ömmar,
det dör i tiden bort, och det är blott drömmar.»

När dessa ord mig vännen, den kloke, sade,
då kände jag hur frosten, lik vinterdrifva,
omkring mitt varma hjärta sin kyla lade.
»Och är ditt guld så tungt, så må kvar det blifva
på bottnens grus och sökas med stör och spade.
Och är mitt hjärta fruset, hvem skall det lifva,
om icke tro och kärlek sin ro det gifva,
om icke änglaröster och drömmar glade
sin milda skönhet ge? Var det så du sade?

Ty lifvets dröm och vaka, hvem kan dem följa?
En fin omärklig linie är mellan båda;
svårt är att skilja himmel från fjärran bölja,
och verklighetens gränser kan ingen skåda.
Hvad lifvet än må blotta, hvad det må dölja,
i drömmars skum, som brister i ständig våda,
jag skådat evigheten sin glans förråda,
då allt det guld, som floden och hafvet skölja,
med all sin tyngd förgängelsens nyck setts följa.»