På fjärdens silfverbricka en fläck
det syns, när aftonen bleknar:
en holme, liten och lummig och täck,
med silfverpoppel och videhäck…

Ju mera mitt sinne veknar
i sommernätternas svala ro,
ju mera min tanke jag lyckas sno
ur härfvan af tunga bekymmer,
dess gömdare reder jag till mitt bo,
där löfvärket tätast skymmer.
Alt, alt, hvad mitt sinne rymmer
af sparda önskningar, sofrad tro 
och lycka, som aldrig fått mark att gro,
det fattar rot och det spirar,
det skjuter skott och det sätter fruckt,
och kärleken får på min hårdhet bukt,
och segrande sist hon virar
sin röda tråd i ett ädelt lif,
som mer ej ödes i dagens kif
men nu sin fullkomming firar.

I sommarnätternas svala ro,
helt gömd under viden och alen,
jag slår af de klaraste toner en bro
till världen, sorgen och kvalen.
Och rastlös äflan skall stanna sin gång,
och flärden skall nicka beröm till min sång:
Hör, hör! Det är näktergalen!