Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, 
hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god, 
hans gamle vapenbroder, snart hundraårig, 
och ärrig som en runsten och silverhårig.

De stodo, som bland bergen två offerhus, 
åt hedna gudar vigda, nu halvt i grus; 
men visdomsrunor många på muren täljas, 
och höga forntidsminnen i valven dväljas.

"Det lider emot kvällen", sad' Bele kung,
"ej mjödet vill mig smaka, och hjälm känns tung, 
inför mitt öga mörkna de mänskoöden, 
men Valhall skiner närmre, jag anar döden.

Jag kallat mina söner och din också,
ty de tillsammans höra, liksom vi två. 
En varning vill jag giva de örnar unga, 
förrn orden somnat alla på död mans tunga." -- 

Då trädde de i salen, som kung befallt,
och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt. 
Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden 
och kom med blod på händren ur offerlunden.

Därefter syntes Halvdan, ljuslockig sven;
vart anletsdrag var ädelt men vekligt än. 
Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte 
och liknade en jungfru, förklädd till hjälte.

Men efter dem kom Fritiof i mantel blå,
ett huvud var han högre än bägge två. 
Han stod emellan brödren, som dag står mogen 
emellan rosig morgon och natt i skogen.

"I söner", sade kungen, "min sol går ned.
I endräkt styren riket, i brödrafred!
Ty endräkt håller samman: hon är som ringen
på lansen; den förutan hans kraft är ingen.

Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port
och friden blomstra inom å hägnad ort!
Till skygd blev svärdet givet men ej till skada, 
och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.

Sitt eget land förtrycker dåraktig man, 
ty kungen kan allenast vad folket kan. 
Grönlummig krona vissnar, så snart som märgen 
i stammen är förtorkad på nakna bergen.

På pelarstoder fyra står himlens rund, 
men tronen vilar endast på lagens grund. 
När våld på tinget dömer, står ofärd nära; 
men rätt är landets fromma och kungens ära.

Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, 
men ej som snäckan dväljes i slutet skal. 
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar, 
så långt som tanke flyger, bo höge gudar.

Nog svika lungans tecken i offrad falk, 
och flärd är mången runa, som skärs på balk; 
men redligt hjärta, Helge, och friskt tillika, 
skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.

Var icke hård, kung Helge, men endast fast! 
Det svärd, som bitar skarpast, är böjligast.
Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
och vårdag bringar mera än vinterkölden.

En man förutan vänner, om än så stark, 
dör hän, som stam i öken med skalad bark. 
Men vänsäll man han trives som träd i lunden, 
där bäcken vattnar roten och storm är bunden.

Yvs ej af fädrens ära! envar har dock blott sin; 
kan du ej spänna bågen, är han ej din.
Vad vill du med det värde, som är begravet?
Stark ström med egna vågor går genom havet.

Du Halvdan, glättigt sinne är vis mans vinst; 
men joller höves ingen, och kungen minst. 
Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; 
lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!

För mycket vett fick ingen, hur vis han het, 
men litet nog vet mången, som intet vet. 
Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter 
har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.

Till trofast vän, o Halvdan, till fosterbror 
är vägen gen, om också han fjärran bor; 
men däremot avsides, långt hän belägen 
är oväns gård, om även han står vid vägen.

Välj icke till förtrogen vemhelst som vill! 
Tomt hus står gärna öppet, men rikt stängs till.
Välj en, onödigt är det den andra leta,
och världen vet, o Halvdan, vad trenne veta." -- 

Därefter uppstod Torsten och talte så: 
"Ej höves kung att ensam till Oden gå.
Vi delat livets skiften ihop, kung Bele,
och döden, vill jag hoppas, vi också dele.

Son Fritiof, ålderdomen har viskat mig 
i örat mången varning, den ger jag dig. 
På ätthög Odens fåglar slå ned i Norden, 
men på den gamles läppar mångvisa orden.

Främst vörda höga gudar! ty ont och gott, 
som storm och solsken, komma från himlen blott. 
De se i hjärtats lönvalv fast det är slutet, 
och långa år få gälda, vad stunden brutit.

Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett: 
skum natt har många ögon, men dagen ett. 
Helt lätt den bättre, Fritiof, fördrar den bäste, 
och egg har svärdet nödig men även fäste.

Hög kraft är gudars gåva; men, Fritiof, minns, 
att styrka båtar föga, där vett ej finns.
Tolvmannakraft har björnen, av en man slagen; 
mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.

Av få den stolte fruktas men hatas av envar, 
och övermod, o Fritiof, är fallets far. 
Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka, 
ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.

Dag skall du prisa, Fritiof, sen bärgad sol sig döljt, 
och öl, när det är drucket, och råd, när följt. 
På mången sak förlitar sig ungersvennen,
men striden prövar klingan, och nöden vännen.

Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, 
ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö; 
ty kvinnans bröst är svarvat på hjul, som rullar, 
och vankelmod bor under de liljekullar.

Du själv dör hän, och hän dör vad dig tillhör; 
men en ting vet jag, Fritiof, som aldrig dör, 
och det är domen över död man: därföre 
vad ädelt är, du vilje, vad rätt, du göre" -- 

Så varnade de gamle i kungasal, 
som skalden varnat sedan i Havamal. 
Från släkt till släkte gingo kärnfulla orden, 
och djupt ur kumlen viska de än i Norden.

Därefter talte bägge mång' hjärtligt ord 
allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord; 
hur trofast intill döden, i nöd och gamman, 
två knäppta händer lika, de hållit samman.

"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrån 
som nornan kom, hon stötte på sköld, min son! 
Nu före er till Valhall vi gamle ile; 
men edra fäders ande på eder vile!" -- 

Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 
om hjältekraft, som mer är än kungablod. 
Och mycket talte Torsten om glans, 
som kröner de höga Nordlands kungar, de asasöner.

"Och hållen I tillhopa, I söner tre, 
er överman -- det vet jag -- skall Nord ej se; 
ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten, 
hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.

Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 
I lugn, som det sig hövdes, har hon växt opp; 
omhägnen henne, låten ej stormen komma 
och fästa i sin hjälmhatt min späda blomma!

På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg, 
o, älska som en dotter min Ingeborg ! 
Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder 
båd' man och kvinna, Helge, till rätt och heder. -- 

Men läggen oss, I söner, i högar två 
på var sin sida fjärden vid bölja blå; 
ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden, 
och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken 
och midnattsdaggen faller på bautasten, 
då sitta vi, o Torsten, på högar runda 
och spraka över vattnet om ting, som stunda.

Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit! 
Vår gång är till Allfader; vi längta dit, 
liksom till havet längtar den trötta floden; 
men Frej välsigne eder, och Tor och Oden!"