Björn och Frithiof sutto båda 
vid ett schackbord, skönt att skåda. 
Silfver var hvarannan ruta, 
och hvarannan var af guld.
 
Då steg Hilding in. "Sitt neder! 
Upp i högbänk jag dig leder, 
töm ditt horn, och låt mig sluta 
spelet, fosterfader huld!" 

Hilding qvad: "Från Beles söner 
kommer jag till dig med böner. 
Tidningarna äro onde, 
och till dig står landets hopp." 

Frithiof qvad: "Tag dig till vara, 
Björn! ty nu är kung i fara. 
Frälsas kan han med en bonde: 
den är gjord att offras opp." 

"Frithiof, reta icke kungar! 
Starka växa örnens ungar: 
fast mot Ring de aktas svaga, 
stor är deras makt mot din." 

"Björn, jag ser, du tornet hotar, 
men ditt anfall lätt jag motar. 
Tornet blir dig svårt att taga, 
drar sig i sin sköldborg in." 

"Ingeborg i Baldershagen 
sitter och förgråter dagen. 
Kan hon dig till strids ej locka, 
gråterskan med ögon blå?" 

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar, 
var mig kär från barndomsdagar; 
hon är spelets bästa docka, 
hur det går, hon räddas må."

"Fritiof, vill du icke svara? 
Skall din fosterfader fara 
ohörd från din gård, emedan 
ej ett dockspel vill ta slut?"

Då steg Fritiof upp och lade 
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

Rid att Beles söner lära, 
hvad jag sagt: de kränkt min ära, 
inga band vid dem mig fästa, 
aldrig blir jag deras man."

"Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra.
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.