Förgänglig var då den sälla lott,
mig brydde;
lik vårdagsfläkten den smekte blott
och flydde.
Ack, ljuvt jag drömde,
jag mig förglömde;
men snart kom den, som min glädje gömde
i graven.

Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig,
du flydda,
du hör mig ej, du ej öppnar mig
din hydda;
min tår ej räcker,
min suck ej väcker
det bröst, som stoftet och natten täcker
i graven.

Dock, ömma vän, fast för ödets slag
jag dignar,
min sorg är ljuv, och min smärta jag
välsignar;
ty du har vunnit
och friden hunnit,
det lugn, jag mist, du fördubblat funnit
i graven.

Ja, lycklig du, som din stav har fällt
och somnat;
på jorden är blott det hjärta sällt,
som domnat.
Mot ödet, tiden,
mot stormen, striden,
hur lugn är vilan, hur djup är friden
i graven.

Sov, sälla ande, från flärden skild
och kvalen,
sov sött som daggen, om kvällen spilld
i dalen;
tills gryningsstunden
bestrålar runden
och väcker slumrarn ur morgonblunden
i graven.

Det frö till liv, som i mänskan göms
av ljuset,
i mörkrets fjättrar ej evigt glöms
i gruset.
Vad döden fäller,
han återställer,
och knoppen blott, varur blomman väller,
är graven.