Tre sånger av Johan Ludvig Runeberg

Förgänglig var då den sälla lott,
mig brydde;
lik vårdagsfläkten den smekte blott
och flydde.
Ack, ljuvt jag drömde,
jag mig förglömde;
men snart kom den, som min glädje gömde
i graven.

Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig,
du flydda,
du hör mig ej, du ej öppnar mig
din hydda;
min tår ej räcker,
min suck ej väcker
det bröst, som stoftet och natten täcker
i graven.

Dock, ömma vän, fast för ödets slag
jag dignar,
min sorg är ljuv, och min smärta jag
välsignar;
ty du har vunnit
och friden hunnit,
det lugn, jag mist, du fördubblat funnit
i graven.

Ja, lycklig du, som din stav har fällt
och somnat;
på jorden är blott det hjärta sällt,
som domnat.
Mot ödet, tiden,
mot stormen, striden,
hur lugn är vilan, hur djup är friden
i graven.

Sov, sälla ande, från flärden skild
och kvalen,
sov sött som daggen, om kvällen spilld
i dalen;
tills gryningsstunden
bestrålar runden
och väcker slumrarn ur morgonblunden
i graven.

Det frö till liv, som i mänskan göms
av ljuset,
i mörkrets fjättrar ej evigt glöms
i gruset.
Vad döden fäller,
han återställer,
och knoppen blott, varur blomman väller,
är graven.

Hur säll i vaggans famn du vilar än,
hur obekant med villorna och flärden!
Din bädd - av modershand bereddes den,
din ro - av syskon från den högre världen.

Som morgonlugnet kring en källas blå,
så frid din levnads oskuldsbölja söver,
ty tidens vinge slog ej än därpå,
och ödet gick ej än med storm däröver.

Du ler: - o, röjdes dock en gång för mig
den bild, som leker i ditt slutna öga!
Det är ej jorden än, som tjusar dig,
det är ett minne från det fjärran höga.

Sov, späda barn! Hur ljuv är ej din lott,
med blommans liv att hjärtats liv förena!
I dina blickar härske slummern blott
och drömmens ängel i din barm allena!

Från molnens purpurstänkta rand 
Sjönk svanen, lugn och säll, 
Och satte sig vid elfvens strand 
Och sjöng en juniqväll. 

Om nordens skönhet var hans sång, 
Hur glad dess himmel är, 
Hur dagen glömmer, natten lång, 
Att gå till hvila der. 

Hur skuggan der är djup och rik 
Inunder björk och al, 
Hur guldbestrålad hvarje vik, 
Och hvarje bölja sval. 

Hur ljuft, oändligt ljuft, det är 
Att äga der en vän, 
Hur troheten är hemfödd der, 
Och längtar dit igen. 

Så ljöd från våg till våg hans röst, 
Hans enkla lofsång då, 
Och snart han smög mot makans bröst 
Och tycktes qväda så: 

Hvad mer, om än din lefnads dröm 
Ej sekler tälja får? 
Du älskat har på nordens ström, 
Och sjungit i dess vår.