Jag vet ej, vad jag hoppas,
och hoppas likafullt;
mitt hjärta känns så ödsligt,
och är ändå så fullt.
Vart syftar denna oro,
som ej ett mål kan nå?
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

Vid sömmen hela dagen
jag sitter som en träl;
jag tycks arbeta flitigt,
det lider ej likväl.
Mot handen sjunker pannan,
och nålen glömmes då.
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

Jag mente: Våren kommer,
naturens dräkt blir ny;
då skall min håg förändras
och mitt bekymmer fly.
Och våren kom och sommarn,
jag blev mig lik ändå.
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

Jag älskar ej som fordom
min sköna nejds behag;
ju mera dagen klarnar
dess mera mulnar jag.
Hur skall min oro skingras,
och när min sorg förgå?
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

O, den som finge vila
i dödens lugna bo!
Kanske att blott i graven
ett hjärta finner ro.
Men dock, hur tungt att redan
från sol och vänner gå!
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?