För grafven jag ej bäfvar: 
Så fridsam kullen är. 
Guds kärlek vänligt sväfvar 
I vestanfläktar der.
Så lugnt i jordens sköte,
Så gudatrygg, man bor;
Och solens ljus i möte 
En verld ur natten gror.

Ej mer af nöden smärtadt,
Ej gäckadt mer af hopp,
Det sönderslitna hjertat 
I blommor löses opp.
Ur mullen fram de blicka
Vid vestanvädrets sus,
Och daggens tårar dricka
Och le i dagens ljus.

Så kroppen hos sin moder 
I stillhet slumra får;
Men anden från sin broder
Till fadren återgår.
Med solens gyllne öga 
Kring rymderna han ser
Och sväfvar från det höga
I nya vårar ner.

I gyllne morgonskyar 
Eteriskt han sig klär
Och evigt sig förnyar,
Densamma evigt är. 
Han verldar uppstå låter,
Och härligt strålar allt
Ur tusen speglar åter 
Hans skimrande gestalt.