Dig jag sjunger en sång,
du högtstrålande sol! 
Kring din konungastol, 
djupt i blånande natt, 
har du verldarna satt 
som vasaller. Du ser 
på de bedjande ner; 
men i ljus är din gång.

  Se, naturen är död. 
Natten, vålnaders vän, 
på dess bleknade prakt 
har sitt bårtäcke lagt. 
Mången nattlampa ser 
uti sorghuset ner. 
Men du stiger igen 
utur östern i glöd. 
Som en ros ur sin knopp 
växer skapelsen opp. 
Den får lif, den får färg, 
men du nedblickar glad 
på de gnistrande blad, 
på de flammande berg. 
Lifvets rinnande flod, 
som var frusen och stod, 
nu framsorlar han mild 
med din vaggande bild, 
tills du nedblickar sval 
mot den vestliga sal, 
der för anande hopp, 
der för uttröttad dygd 
till de saligas bygd 
springa portarna opp.

  O, du himmelens son, 
hvadan kommer du från? 
Var du med, var du med, 
då den Evige satt 
och i ljusnande natt 
sådde flammande säd? 
Eller stod du kanske
vid hans osedda tron 
(öfver verlden står hon) 
att som ängel tillbe; 
tills du stolt ej fördrog 
hvad från tronen befalls, 
och han vredgad dig tog 
öfver strålande hals 
och dig hof med förakt 
som en boll i det blå, 
att förkunna ändå 
hans förnekade makt? 
Derför ilar du än 
så orolig, så snar; 
ingen tröstande vän 
bjuder vandraren qvar. 
Derför ännu ibland 
drar du skyarnas dok 
öfver kindernas brand. 
Ty du sörjer den dag, 
då dig hämnaren vrok 
ur sitt heliga lag 
och du föll från hans knän 
uti öknarna hän.

  Säg mig, blir du ej trött 
på din ensliga gång? 
Blir ej vägen dig lång, 
som så ofta du nött? 
I mång tusende år 
har du kommit igen, 
och dock gråna ej än 
dina gullgula hår? 
Som en hjelte går du 
på din glänsande stig, 
dina härar ännu 
hvälfva trygga kring dig. 
Men det kommer en stund, 
då din gyllene rund 
springer sönder: dess knall 
manar verlden till fall. 
Och som ramlande hus
störta skapelsens hörn 
efter dig uti grus; 
och den flygande tid, 
lik en vingskjuten örn, 
faller död der bredvid. 
Far en ängel då fram, 
der du fordomdags sam 
som en gyllene svan 
genom blå ocean, 
se, då blickar han stum 
kring de ödsliga rum; 
men dig finner han ej, 
ty din pröfning har slut, 
och försonad alltnog
dig den Evige tog 
som ett barn på sin arm, 
och nu hvilar du ut 
invid faderlig barm. --

  Väl, så rulla ditt klot 
uti ljus och gå gladt 
din förklaring emot! 
Efter långvarig natt 
skall jag se dig en gång 
i ett skönare blå; 
jag skall helsa dig då 
med en skönare sång.