En höstkvall var luften som bly;
korna på marken vred sig tungt i sömnen.
Då upplystes plötsligt 
horisonten av en blixt
och min älskade sjöng på mitt tak:
"Tvillingdraken Begär och Hat 
lever av manniskans blod.
En gång skall jag blåsa i hornet:
då lystrar min jägarskara.
Fria från vinnings lystnad 
och djurisk förstörelselusta
församlas de trogna, mitt utvalda folk
på Handlingens väg och Betraktelsens väg och
den stora Försakelsevägen.
Kanhända är vetande bättre än flit,
men bättre än båda är kärlek,
och den som av kärlek har avstått från sig själv,
är den bäste kamraten vid min sida.
Det tassar i odjurshålan;
där glimmar fantastiska sken,
Sjakalögon, tigerögon.
Den som lyfter mitt svärd får kraft av min kraft,
han fullgör mitt verk på jorden."