Den utvalda = Die Auserkorne

Blås fanfar, trumpet!
Jag måste skrika ut min hemlighet.
Han kommer, han kommer: Hissa vimplarna i topp!
I guldgult silke sveper jag min kropp,
förlånger mina svarta ögonbryn
och målar rosa på den bruna hyn.
En sol skall uppgå över Indien.
Jag väntar på min herre och min vän,
utvald av evighet att tjäna honom.
Blås fanfar, trumpet!

Horch der Trompeten Schall!
Es klingt wie meines Herzens Wiederhall.
Jetzt kommt er, jetzt kommt er: Schnell die Wimpel hoch am Mast!
In goldner Seide harr' ich ohne Rast,
Mit Tusch' geziert die schwarzen Augenbraun
mit Rosafarb' die Wangen, hold zu schau'n.
Die Sonne hebt sich über Indien.
Ich warte auf den Herrscher, meinen Freund,
Aus Ewigkeit erkoren ihm zu dienen.
Horch der Trompeten Schall!

Jag slog mina armar om hans knä
och frågade vem han var.
In i märg och ben skakade mig hans ord:
"Så ofta jorden ligger ödelagd
av krig mellan folken, hungersnöd och pest,
födes jag på nytt.
Den första natten etter nederlaget
ser mig en fånge kanske i sin dröm,
men vakterna Förtryck och Hämnd är blinda.
Har missmod gripit alla, kommer jag:
blandmolnen blixtrar min hjälm.
I nödår, sorgetider, växer jag ur jorden."

In Demut umschlang ich seine Knien
und fragte ihn, wer er sei.
Tief durch Mark und Bein erschütterte mich sein Wort:
"So oft die Erde tief verwüstet liegt
von Krieg zwischen Völkern, Hungersnot und Pest,
wach' ich auf aufs neu.
Die ersten Nächte nach der Niederlage
sieht ein Gefangner mich vielleicht im Traum,
doch blind sind finstrer Rache Henkersknechte.
Wenn mutlos alle Herzen, komme ich,
aus Wolken blitzt dann mein Helm.
In Not- und Trauerzeiten steig ich aus der Erde."

I den trygga famnen sover jag 
med uppåtvikta knän
och hakan emot bröstet, 
blundande som barnet i moderlivet.
Jag spottade ut betelbladen.
De retade tungan.
Och jag stängde fönstret.
Papegojorna i trädgården
får inte väcka mina öron.
Den söta doften av nejlika
får inte längre kittla näsan.
För känsel och alla sinnen
låser jag dörrarna till yttervärlden.
Min själ drar som en skrämd sköldpadda
lemmar och hals inom sitt skal.
Det minsta kunde störa vilan i Gud.

In den treuen Armen schlafe ich 
mit leicht gehobnen Knien,
das Kinn gedrückt am Busen, 
gleich dem Kinde, ruhend im Mutterleibe.
Mir schmecken nicht mehr die Betelblätter,
sie reizten die Zunge.
Und ich schloss das Fenster.
Papageien in dem Garten
dürfen nimmer mehr meine Ohren wecken.
Die süssen Düfte der Nelkenblüten
sollen nicht die Nase kitzeln.
Der Empfindung und allen Sinnen
Schliess ich die Türe zu der Aussenwelt.
Und stumm wie die erschrechte Schildkröte
birgt sich die Seele in sich selbst.
Ein weniges kann stören die Ruhe in Gott.

En fattig tjänarinna, 
vad har jag att bjuda min vän?
Han läser min hemliga fråga 
och svarar mig tröstande så :
"Dina lemmar är vaxljuslågor,
dina bröst är offerskålar.
Du gav mig ett levande hjärta:
så växer min rikedom.
Heliga skrifter äger jag på skilda språk,
tempel och altarbord kring hela världen.
För min fot har konungar 
nedlagt rökelse, myrra och guld.
Lika gärna tar jag mot en droppe vatten,
ett halmstrå, av den som älskar mig."

Was hab' ich, arme Dienerin, 
dir zu bieten, oh, Du mein Freund?
Er hört meine heimliche Frage 
und antwortet tröstend mich so:
Deine Glieder sind Altarkerzen,
deine Brüste Opferschaalen.
Du gabst mir lebendig ein Herze:
So werde ich reich durch dich.
Heilige Schriften sind in allen Sprachen mein,
Tempel und Hochaltäre über Erden.
Mir zu Füssen untertan 
opfern Könige Weihrauch und Gold.
Frohen Sinn's empfang ich auch ein' Tropfen Wassers,
ein Grashalm, von dem, der lieb' mich hält."

Spegeln i min hand,
sminket på mina läppar,
beteln som min tand bröt itu -
O, jag vet det nu:
hela detta land,
flod och stäpp,
träd och kakadu,
orm och sand:
allt är bara du!

Spiegel in meiner Hand,
Schminke auf meinen Lippen,
Betelnuss, gebrochen vom Zahn:
Oh, ich weiss es nun,
dieses ganze Land,
Feld und Fluss,
Baum und Kakadu,
Wurm und Sand:
Alles ist nur Du!

Vi gled på den tidlösa floden 
med årorna lagda i kors.
Betraktande nymånens bild i vattnet 
sjöng han sin roddar sång:
"Det bor en tystnad i månens horn. Hör hemligheten:
I sten och planta och djurets ögon,
i handen som vilar på ditt knä, bor samma tystnad.
Osynlig i mångfaldens värld står
Han som sände mig.
Han är den Höge Anden längst inne i alle ting,
helig, oåtkomlig, vilande tyst i sig själv."

Wir gleiten auf zeitlosem Flusse, 
die Ruder zur Seite gelegt.
Des Neumondes Bild in dem Wasser 
schauend singt er sein Ruderlied:
"Es wohnt ein Schweigen in Mondes Wacht, geheimnis schwanger:
In Stein und Pflanze, im Aug' des Tieres,
in ruhiger Hand in deinem Schooss', wohnt auch das Schweigen.
Unsichtbar der wirbelnden Welt steht
Der mich einst gesandt.
Er ist der Geist, der hohe, tief, tief in der Dinge Sein.
Heilig, hoch, unnahbar, schweigend er ruht in sich selbst."

Du frågar vad jag känner i din famn
och tvingar mig att söka efter ord:
men aldrig hittar jag den kärleks namn,
som är av eld och vatten, luft och jord:
motsatsers enhet, skepp och ankar grund,
orkan i skog och stjärna över hav!
O Evighet, som skiftar var sekund,
Du är min vagga och min grav!

Du fragest, was ich fühl an deiner Brust
und zwingst mich nach den Worten heiss zu flehn.
Dann sag ich: heisser loht der Flamme Lust,
wenn aller Erde Flut und Luft vergehn!
Einheit der Zweiheit, Schiff und Ankergrund,
Der Wälder Wirrnis, der Sterne Pilgerstab!
Oh, Ewigkeit, erneut zu jeder Stund',
Du bist die Wiege und mein Grab!

En höstkvall var luften som bly;
korna på marken vred sig tungt i sömnen.
Då upplystes plötsligt 
horisonten av en blixt
och min älskade sjöng på mitt tak:
"Tvillingdraken Begär och Hat 
lever av manniskans blod.
En gång skall jag blåsa i hornet:
då lystrar min jägarskara.
Fria från vinnings lystnad 
och djurisk förstörelselusta
församlas de trogna, mitt utvalda folk
på Handlingens väg och Betraktelsens väg och
den stora Försakelsevägen.
Kanhända är vetande bättre än flit,
men bättre än båda är kärlek,
och den som av kärlek har avstått från sig själv,
är den bäste kamraten vid min sida.
Det tassar i odjurshålan;
där glimmar fantastiska sken,
Sjakalögon, tigerögon.
Den som lyfter mitt svärd får kraft av min kraft,
han fullgör mitt verk på jorden."

Ein Herbstabend finster wie Blei.
Stöhnend das Vieh in dunklem Feld liegt schlafen.
Dann, plötzlich erflammend, 
glüht ein Blitzstrahl durch die Nacht,
in der Dämmerung singt nun mein Freund:
"Hass, Begierde, der Zwillingdrache 
nährt sich von menschlichem Blut.
Doch einst wird mein Horn erklingen,
dann nahn meine Jägerschaaren.
Frei der Gewinnungssucht 
und niedriger Raubtierwut,
Versammelt sich treues, mir erkornes Volk
auf dem Wege des Wirkens, dem Weg der Besinnung
und dem Wege der hohen Entsagung.
Wohl scheint es das Wissen sei klüger als Fleiss,
doch klüger als alles ist Liebe.
Und der, wer aus Liebe sein Eignes vergass,
ist der beste Begleiter meines Willens.
Es tappt in der Raubtierhöle,
da glimmt es in spukhafter Glut,
Schakalaugen, Tigeraugen.
Hebe mutig dein Schwert, ich gebe dir Kraft,
du vollbringt mein Werk auf Erden!"

En morgon utan like blommar kring mitt hus.
Jag var du, du var jag under eviga stjärnor.
Främlingen, befriaren vaknar på min arm.
Han stryker daggen av håret och springer skrattande opp.
För att besegra jorden rider han ut i dag.
Morgonens hjärta flammar i hans bröst.

Ein Morgen sonder Gleichen blühet um mein Haus.
Ich war du, du warst ich unter ewigen Sternen.
Der Fremdling, der Befreier erwacht auf meinem Arm.
Er streicht den Tau von den Haaren und stürzt sich lachend empor.
Über die Erde siegen! So klingt sein Reiterspruch.
Morgenfrohes Leben flammt in seiner Brust.