Tyst är lunden och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som mildt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur hafvet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog,
Vinden suckade nyss och dog
Stilla, drömmande, stilla.

Trött najad har på mossig bädd,
Sjunkit ned vid sin urnas brädd,
Söfd af sorlande källans sus:
Barmen häfves i månens ljus
Stilla, drömmande, stilla.

Medan hon ser i ljuflig dröm
Stelnad, kristallren, tidens ström
Och all världen från ve och harm
Somnad in på Allfaders arm.
Stilla, drömmande, stilla.