LiederNet logo

CONTENTS

×
  • Home | Introduction
  • Composers (20,158)
  • Text Authors (19,577)
  • Go to a Random Text
  • What’s New
  • A Small Tour
  • FAQ & Links
  • Donors
  • DONATE

UTILITIES

  • Search Everything
  • Search by Surname
  • Search by Title or First Line
  • Search by Year
  • Search by Collection

CREDITS

  • Emily Ezust
  • Contributors (1,115)
  • Contact Information
  • Bibliography

  • Copyright Statement
  • Privacy Policy

Follow us on Facebook

by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877)
Translation by Paavo Cajander (1846 - 1913)

Kulneff
Language: Swedish (Svenska) 
Och efter kvällen räcker till
Och minnet ger oss glädje än,
Om Kulneff jag berätta vill,
Säg, har du hört om den?
Det var en äkta folkets man,
Båd' dö och leva kunde han,
Den främste, där det höggs och stacks,
Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar,
Det var för honom tidsfördriv;
Att falla endast blomman var
Utan en hjältes liv.
Vad vapen man i handen höll,
Det var detsamma, blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val:
Han kom blott från en blodig dust
Och gav helt färmt en bal;
Och sen han lågat natten ut,
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde de ur närmsta bål
Och drack sin avskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
Bland tavlor en av eget slag,
En bild av bara skägg;
Du träder närmre, och du ser
En mund, som under skägget ler,
En blick, helt öppen, varm och mild,
Det är just Kulneffs bild.

Dock fick man vara trygg och van
För att ej blekna vid hans chock;
Var man det minsta rädd för fan,
Var man för honom ock;
Det var på håll hans åsyn blott,
Som skrämde mer än pik och skott,
Och hellre såg man mot hans hugg
Än mot hans svarta lugg.

Så sågs han, när han rände an
Med sabeln lyft, i eggat språng,
Och sådan var han, säger man,
När han höll ro nån gång,
När, med sin korta päls uppå,
Från gård till gård han syntes gå
Och dröjde kvar som vän och gäst,
Varhelst han tyckte bäst.

Än talar mången moder om
Sin skräck, när utan krus och lov
Rakt fram till vaggan Kulneff kom,
Där hennes älskling sov.
"Men", säger hon, "han kysste blott
Mitt barn och log så fint, så gott,
Som nu hans bild på väggen där,
Om blott man närmre är."

Visst är, att i sitt rätta ljus
Var gubben Kulneff god som guld;
Man klandrar,att han tog ett rus,
Det var hans hjärtas skuld;
Och detta hjärta bar han med,
Då han höll frid, som då han stred:
Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ.

Det fanns i ryska härens namn,
Som på sitt blad historien skrev,
Som fördes hit i ryktets famn,
Långt förr än kriget blev.
Barclay, Kamenski, Bagration,
Dem kände varje Finlands son,
Och skarpa strider bidde man,
Där dessa ryckte an.

Men Kulneff visste ingen av,
Förrn krigets flamma här var tänd;
Då kom han såsom storm på hav,
Knappt anad förr än känd,
Då bröt han fram som blixt ur sky,
Så väldig och likväl så ny,
Och glömdes ej och kändes nog
Från första slag, han slog.

Man hade kämpat dagen ut,
Och rysse liksom svensk var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
Och sov helt lugnt och sött;
Men bäst vid drömmens barm man låg
Och guld och gröna skogar såg,
Så skrek en skyltvakt: "I gevär!"
Och då var Kulneff där.

Man följde makligt en transport,
Långt skild från ryska härens stråt,
Men åt och drack av bästa sort,
Och drack på nytt och åt;
Men plötsligt, mitt i glädjens stund,
Kom Kulneff som en obedd kund,
Det yrde opp ett moln av damm,
Hans pikar glänste fram.

Och satt man stadigt på sin häst
Och gjorde allt med bästa flit,
Kom gubben rakad från vår fest,
Så skäggig han kom dit;
Men höll man mindre amper min,
Då blev det han, som drack vårt vin
Och bjöd oss kvitta detta lån
Vid stränderna av Don.

Och var det varmt och var det kallt,
I regn, i snö, om dag, om natt,
Allt syntes Kulneff överallt
Och gjorde spratt på spratt;
Och ställdes här mot här till slag,
Visst märkte man, var han tog tag,
Den fria stäppens käcke son,
Kamraten långtifrån.

Dock hade Finlands hela här
Ej kunnat visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kär
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kända drag,
Då grinade av välbehag
Mot björnen från kosackens land
Hans bror från Saimens strand.

Och denne åter såg helt nöjd
Mot ramar, vilkas tag han rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
När Kulneff togs med finnarne;
De visste bära opp varann,
De starke, de och han.

Hans arm har domnat längesen,
Han föll i strid med svärd i hand,
Hans ära lever kvar allen,
Bestrålande hans land;
Och var hans namn du nämnas hör,
Hör du "den tappre" nämnt framför;
Den tappre, vilket härligt ord
Av tacksam fosterjord!

Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
Den gav oss ofta djupa sår,
Dock älska även vi hans glans,
Som om han varit vår;
Ty vad som mer än alla band
Av fana och av fosterland
På krigets ban förbrödrar oss,
Är samma kraft att slåss.

Hurra för Kulneff, för hans mod!
Hans like skall ej hittas lätt;
Vad mer, om än han göt vårt blod,
Det var hans krigarätt.
Han var vår fiende, välan,
Vi voro fiender som han;
Att han högg in med fröjd som vi,
Var det ett ont däri?

Förhatlig är den fege blott,
Åt honom ensam hån och skam,
Men hell envar som tappert gått
Sin krigarbana fram!
Ett glatt hurra, ett högt hurra
För varje man, som kämpat bra,
Vadhelst han blev i livet än,
Vår ovän eller vän!

Available sung texts: (what is this?)

•   A. Ingelius 

A. Ingelius sets stanzas 1-2
A. Lindblad sets stanzas 1-4

Confirmed with Mästarna series: Fänrik Ståls sägner, Stockholm, Fröléen & Comp:s Boktryckeri on behalf of Albert Bonniers Förlag, 1927.


Text Authorship:

  • by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877), "Kulneff", appears in Fänrik Ståls sägner, in 1. Första samlingen, no. 14 [author's text checked 1 time against a primary source]

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):

  • by Axel Gabriel Ingelius (1822 - 1868), "Kulneff", op. 6 (Sex sånger ur Fänrik Ståls sägner) no. 2, published 1852, stanzas 1-2 [ voice and piano ] [sung text checked 1 time]
  • by Adolf Fredrik Lindblad (1801 - 1878), "Kulneff", c1856, stanzas 1-4 [ voice and piano ], from Sånger och Visor vid Pianoforte. 6:te delen. Ur Fänrik Ståls sägner af J. L. Runeberg, no. 145 [sung text not yet checked]

Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):

  • FIN Finnish (Suomi) (Paavo Cajander) , "Kulnev"


Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]

This text was added to the website: 2009-12-04
Line count: 160
Word count: 919

Kulnev
Language: Finnish (Suomi)  after the Swedish (Svenska) 
Kun iltaa viel' on hetkinen
ja huvitusta muisto suo,
ma kulnevista juttelen,
lie sulle tuttu tuo.
Sep' oli vasta kansan mies,
hän elää ja hän kuolla ties,
mies parhain, missä taisteltiin
tai maljaa maisteltiin.

Yöt, päivät kun sai taistella,
sit' ilonansa piti hän,
ja kaatumista kukkana
vain sankarelämän.
Jos mikä aseeks sattuikaan,
ol' yhtä, kunhan kaasi vaan,
jos miekka taikka pikari,
jos joi tai tappeli.

Hän harras myös ol' lempimään,
nopeesti kullan valitsi;
tulesta tuskin pääsikään,
niin tanssit toimitti.
Yön sitten armasteltuaan
hän kengän riisui kullaltaa
ja viiniä sen täynnä toi
ja lähtömaljan joi.

Ja miehen muodon, näitkö sen?
Monella vielä tuvassaan
on kuva kummanlaatuinen,
paljasta partaa kaikki vaan;
mut astu liki, näetpä kuin
se parran alta hymysuin
ja silmin loistaa lempe'in
se kuva Kulnevin.

Mut kylläp' outo vaalistui,
kun Kulnev päälle karkasi;
ken hiukan hiittä kammoksui,
se pelkäs häntäki.
Viel' enemmän kuin keihäällään,
pelotti hän jo näöllään,
mieluumpi hänen iskunsa
kuin musta tukkansa.

Semmoinen hän, kun ratsuaan
kädessä kalpa kannusti,
ja samanmoinen, sanotaan,
kun joskus levähti,
kun, lyhyt turkki yllähän,
talosta toiseen kulki hän
ja, missä piti parhaana,
viivähti vieraana.

Mon' äiti kertoo kauhuaan,
kun kursaamatta Kulnev tuo
kehdolle astui suorastaan
pienoisen armaan luo;
mut lisää: "Lasta suuteli
hän vain, ja nauroi lempeesti
kuin kuvansakin seinällä,
jos astut lähemmä."

Se varma, että luonteeltaa
ol' ukko Kulnev herttainen;
liiaksi juoneen moititaan,
syy oli sydämen;
ja sodassa ja rauhassa
se sydän oli mukana:
hän suuteli ja surmasi
ain' yhtä hartaasti.

Mont' oli Venään urhoa,
joist' aikakirjat kertovat,
jotk' ennen sotaa maineessa
jo meillä olivat.
Barclay, Kamensky, Bagration
tääll' oli tulleet huutohon;
ei pelkkä lasten leikki tuo,
sen ties, kun ryntää nuo.

Vaan Kulnevist' ei tiettykään,
ennenkuin sota lähestyi;
kuin myrsky merell' äkkiään
hän silloin ilmestyi,
niin ankarana, outona
kuin pilvest' ukkossalama,
ja nähtiin koht' ens lyönnistään,
mit' oli miehiään.

Ol' leikist' illal' uupunut
niin Suomen mies kuin ryssäkin.
Jo luullen: kaikk' on loppunut,
levossa maattihin:
mut unessa kun parhaillaan
hopeita, kultaa näämme vaan,
"aseihin!" huutaa vartio,
ja siin' on Kulnev jo.

Tai ryssäin teiltä kaukana
kun kuorman kanssa kuljettiin
ja syötiin, juotiin parhainta
ja oikein ahmattiin,
paraaseen riemuhun yks kaks
saa Kulnev kuokkavierahaks,
ja tomupilvi pölähtää
ja keihäät välähtää.

Jos silloin seistiin vankkana
ja tehävämme tehtihin,
niin parta kestiss' ukolta
se kärvennettihin;
mut tuimana jos oltu ei,
niin hän se viinat meiltä vei
ja lupas lainan kuitata
Don-virran rannoilla.

Jos tuiskut oli, satehet,
öin, päivin, suvin, talvisin
ne kaikkialla kujehet
havaittiin Kulnevin;
ja sotarintaan vastakkain
kun saatiin rivit armeijain,
niin tunnettiin koht' iskuistaan
tuo poika aromaan.

Mut Suomen sotajoukossa
ei ollut ainoatakaan,
jok' ei ois Kulnev-ukkoa
pitänyt vertanaan.
Kun huomas tutut kasvot nuo,
niin ilost' irvisteli tuo,
tuo karhu Saimaan seutujen
kasakkaveljellen.

Ja kokemiinsa kämmeniin
ilolla katsoi myöskin tää,
ja kun hän ryntäs, oli niin
kuin maksais yrittää.
Sitäpä nähdä kelpasi,
kun Suomen mies ja Kulnevi
ne kilvan kamppaelivat,
nuo vahvat molemmat.

Kätensä raukes ainiaks,
hän kaatui miekan kalskeeseen,
mut nimens' yhä kunniaks
on hänen kansalleen;
ja missä häntä mainitaan,
hän "sankariksi" sanotaan;
oi kallis sana: "sankari",
kun saat sen maaltasi.

Syviä meihin haavoja
vaikk' usein pisti peitsellään,
on rakas meille maineensa,
kuin meidän oisi hän;
ei lippu niin eik' isänmaa
voi veljeyttä vahvistaa
välillä sotamiehien
kuin miehuus yhteinen.

Siis Kulneville hurraamme,
ei usein mointa löytää voi;
jos vuodattikin vertamme,
sen sota hälle soi.
Vihollinen jos olikin,
sitähän mekin oltihin;
hän löi, kuin mekin, riemuissaan,
ken tuost' ois pahoillaan?

Vihattu olkoon pelkuri,
häpeän, pilkan saakoon hän,
mut eläköön, ken uljaasti
käy sankartietähän!
Iloinen hurraa, ponneton
osaksi kelpo urohon,
olipa sitten veljemme
tai vihollisemme!

Text Authorship:

  • by Paavo Cajander (1846 - 1913), "Kulnev" [author's text checked 1 time against a primary source]

Based on:

  • a text in Swedish (Svenska) by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877), "Kulneff", appears in Fänrik Ståls sägner, in 1. Första samlingen, no. 14
    • Go to the text page.

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):

    [ None yet in the database ]


Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]

This text was added to the website: 2009-12-04
Line count: 160
Word count: 582

Gentle Reminder

This website began in 1995 as a personal project by Emily Ezust, who has been working on it full-time without a salary since 2008. Our research has never had any government or institutional funding, so if you found the information here useful, please consider making a donation. Your help is greatly appreciated!
–Emily Ezust, Founder

Donate

We use cookies for internal analytics and to earn much-needed advertising revenue. (Did you know you can help support us by turning off ad-blockers?) To learn more, see our Privacy Policy. To learn how to opt out of cookies, please visit this site.

I acknowledge the use of cookies

Contact
Copyright
Privacy

Copyright © 2025 The LiederNet Archive

Site redesign by Shawn Thuris