Och efter kvällen räcker till Och minnet ger oss glädje än, Om Kulneff jag berätta vill, Säg, har du hört om den? Det var en äkta folkets man, Båd' dö och leva kunde han, Den främste, där det höggs och stacks, Den främste, där det dracks. Att kämpa, kämpa nätter, dar, Det var för honom tidsfördriv; Att falla endast blomman var Utan en hjältes liv. Vad vapen man i handen höll, Det var detsamma, blott man föll, I stridens eller lekens ras, Med sabel eller glas. Och älska var hans hjärtas lust, Och lika fritt som snabbt hans val: Han kom blott från en blodig dust Och gav helt färmt en bal; Och sen han lågat natten ut, Tog han sin skönas sko till slut Och fyllde de ur närmsta bål Och drack sin avskedsskål. Du skulle sett hans anletsdrag! Än finns på mången hyddas vägg Bland tavlor en av eget slag, En bild av bara skägg; Du träder närmre, och du ser En mund, som under skägget ler, En blick, helt öppen, varm och mild, Det är just Kulneffs bild. Dock fick man vara trygg och van För att ej blekna vid hans chock; Var man det minsta rädd för fan, Var man för honom ock; Det var på håll hans åsyn blott, Som skrämde mer än pik och skott, Och hellre såg man mot hans hugg Än mot hans svarta lugg. Så sågs han, när han rände an Med sabeln lyft, i eggat språng, Och sådan var han, säger man, När han höll ro nån gång, När, med sin korta päls uppå, Från gård till gård han syntes gå Och dröjde kvar som vän och gäst, Varhelst han tyckte bäst. Än talar mången moder om Sin skräck, när utan krus och lov Rakt fram till vaggan Kulneff kom, Där hennes älskling sov. "Men", säger hon, "han kysste blott Mitt barn och log så fint, så gott, Som nu hans bild på väggen där, Om blott man närmre är." Visst är, att i sitt rätta ljus Var gubben Kulneff god som guld; Man klandrar,att han tog ett rus, Det var hans hjärtas skuld; Och detta hjärta bar han med, Då han höll frid, som då han stred: Han kysste och han slog ihjäl Med samma varma själ. Det fanns i ryska härens namn, Som på sitt blad historien skrev, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blev. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände varje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an. Men Kulneff visste ingen av, Förrn krigets flamma här var tänd; Då kom han såsom storm på hav, Knappt anad förr än känd, Då bröt han fram som blixt ur sky, Så väldig och likväl så ny, Och glömdes ej och kändes nog Från första slag, han slog. Man hade kämpat dagen ut, Och rysse liksom svensk var trött. Man trodde glad, att allt var slut Och sov helt lugnt och sött; Men bäst vid drömmens barm man låg Och guld och gröna skogar såg, Så skrek en skyltvakt: "I gevär!" Och då var Kulneff där. Man följde makligt en transport, Långt skild från ryska härens stråt, Men åt och drack av bästa sort, Och drack på nytt och åt; Men plötsligt, mitt i glädjens stund, Kom Kulneff som en obedd kund, Det yrde opp ett moln av damm, Hans pikar glänste fram. Och satt man stadigt på sin häst Och gjorde allt med bästa flit, Kom gubben rakad från vår fest, Så skäggig han kom dit; Men höll man mindre amper min, Då blev det han, som drack vårt vin Och bjöd oss kvitta detta lån Vid stränderna av Don. Och var det varmt och var det kallt, I regn, i snö, om dag, om natt, Allt syntes Kulneff överallt Och gjorde spratt på spratt; Och ställdes här mot här till slag, Visst märkte man, var han tog tag, Den fria stäppens käcke son, Kamraten långtifrån. Dock hade Finlands hela här Ej kunnat visa en soldat, Som ej höll gamle Kulneff kär Som trots en stridskamrat. Och syntes blott hans kända drag, Då grinade av välbehag Mot björnen från kosackens land Hans bror från Saimens strand. Och denne åter såg helt nöjd Mot ramar, vilkas tag han rönt, Och bröt han in, var det med fröjd, Som om det mödan lönt. Det var en syn, som dugde se, När Kulneff togs med finnarne; De visste bära opp varann, De starke, de och han. Hans arm har domnat längesen, Han föll i strid med svärd i hand, Hans ära lever kvar allen, Bestrålande hans land; Och var hans namn du nämnas hör, Hör du "den tappre" nämnt framför; Den tappre, vilket härligt ord Av tacksam fosterjord! Hans klinga drogs mot oss, hans lans, Den gav oss ofta djupa sår, Dock älska även vi hans glans, Som om han varit vår; Ty vad som mer än alla band Av fana och av fosterland På krigets ban förbrödrar oss, Är samma kraft att slåss. Hurra för Kulneff, för hans mod! Hans like skall ej hittas lätt; Vad mer, om än han göt vårt blod, Det var hans krigarätt. Han var vår fiende, välan, Vi voro fiender som han; Att han högg in med fröjd som vi, Var det ett ont däri? Förhatlig är den fege blott, Åt honom ensam hån och skam, Men hell envar som tappert gått Sin krigarbana fram! Ett glatt hurra, ett högt hurra För varje man, som kämpat bra, Vadhelst han blev i livet än, Vår ovän eller vän!
A. Ingelius sets stanzas 1-2
A. Lindblad sets stanzas 1-4
Confirmed with Mästarna series: Fänrik Ståls sägner, Stockholm, Fröléen & Comp:s Boktryckeri on behalf of Albert Bonniers Förlag, 1927.
Text Authorship:
- by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877), "Kulneff", appears in Fänrik Ståls sägner, in 1. Första samlingen, no. 14 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Axel Gabriel Ingelius (1822 - 1868), "Kulneff", op. 6 (Sex sånger ur Fänrik Ståls sägner) no. 2, published 1852, stanzas 1-2 [ voice and piano ] [sung text checked 1 time]
- by Adolf Fredrik Lindblad (1801 - 1878), "Kulneff", c1856, stanzas 1-4 [ voice and piano ], from Sånger och Visor vid Pianoforte. 6:te delen. Ur Fänrik Ståls sägner af J. L. Runeberg, no. 145 [sung text not yet checked]
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FIN Finnish (Suomi) (Paavo Cajander) , "Kulnev"
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-12-04
Line count: 160
Word count: 919
Kun iltaa viel' on hetkinen ja huvitusta muisto suo, ma kulnevista juttelen, lie sulle tuttu tuo. Sep' oli vasta kansan mies, hän elää ja hän kuolla ties, mies parhain, missä taisteltiin tai maljaa maisteltiin. Yöt, päivät kun sai taistella, sit' ilonansa piti hän, ja kaatumista kukkana vain sankarelämän. Jos mikä aseeks sattuikaan, ol' yhtä, kunhan kaasi vaan, jos miekka taikka pikari, jos joi tai tappeli. Hän harras myös ol' lempimään, nopeesti kullan valitsi; tulesta tuskin pääsikään, niin tanssit toimitti. Yön sitten armasteltuaan hän kengän riisui kullaltaa ja viiniä sen täynnä toi ja lähtömaljan joi. Ja miehen muodon, näitkö sen? Monella vielä tuvassaan on kuva kummanlaatuinen, paljasta partaa kaikki vaan; mut astu liki, näetpä kuin se parran alta hymysuin ja silmin loistaa lempe'in se kuva Kulnevin. Mut kylläp' outo vaalistui, kun Kulnev päälle karkasi; ken hiukan hiittä kammoksui, se pelkäs häntäki. Viel' enemmän kuin keihäällään, pelotti hän jo näöllään, mieluumpi hänen iskunsa kuin musta tukkansa. Semmoinen hän, kun ratsuaan kädessä kalpa kannusti, ja samanmoinen, sanotaan, kun joskus levähti, kun, lyhyt turkki yllähän, talosta toiseen kulki hän ja, missä piti parhaana, viivähti vieraana. Mon' äiti kertoo kauhuaan, kun kursaamatta Kulnev tuo kehdolle astui suorastaan pienoisen armaan luo; mut lisää: "Lasta suuteli hän vain, ja nauroi lempeesti kuin kuvansakin seinällä, jos astut lähemmä." Se varma, että luonteeltaa ol' ukko Kulnev herttainen; liiaksi juoneen moititaan, syy oli sydämen; ja sodassa ja rauhassa se sydän oli mukana: hän suuteli ja surmasi ain' yhtä hartaasti. Mont' oli Venään urhoa, joist' aikakirjat kertovat, jotk' ennen sotaa maineessa jo meillä olivat. Barclay, Kamensky, Bagration tääll' oli tulleet huutohon; ei pelkkä lasten leikki tuo, sen ties, kun ryntää nuo. Vaan Kulnevist' ei tiettykään, ennenkuin sota lähestyi; kuin myrsky merell' äkkiään hän silloin ilmestyi, niin ankarana, outona kuin pilvest' ukkossalama, ja nähtiin koht' ens lyönnistään, mit' oli miehiään. Ol' leikist' illal' uupunut niin Suomen mies kuin ryssäkin. Jo luullen: kaikk' on loppunut, levossa maattihin: mut unessa kun parhaillaan hopeita, kultaa näämme vaan, "aseihin!" huutaa vartio, ja siin' on Kulnev jo. Tai ryssäin teiltä kaukana kun kuorman kanssa kuljettiin ja syötiin, juotiin parhainta ja oikein ahmattiin, paraaseen riemuhun yks kaks saa Kulnev kuokkavierahaks, ja tomupilvi pölähtää ja keihäät välähtää. Jos silloin seistiin vankkana ja tehävämme tehtihin, niin parta kestiss' ukolta se kärvennettihin; mut tuimana jos oltu ei, niin hän se viinat meiltä vei ja lupas lainan kuitata Don-virran rannoilla. Jos tuiskut oli, satehet, öin, päivin, suvin, talvisin ne kaikkialla kujehet havaittiin Kulnevin; ja sotarintaan vastakkain kun saatiin rivit armeijain, niin tunnettiin koht' iskuistaan tuo poika aromaan. Mut Suomen sotajoukossa ei ollut ainoatakaan, jok' ei ois Kulnev-ukkoa pitänyt vertanaan. Kun huomas tutut kasvot nuo, niin ilost' irvisteli tuo, tuo karhu Saimaan seutujen kasakkaveljellen. Ja kokemiinsa kämmeniin ilolla katsoi myöskin tää, ja kun hän ryntäs, oli niin kuin maksais yrittää. Sitäpä nähdä kelpasi, kun Suomen mies ja Kulnevi ne kilvan kamppaelivat, nuo vahvat molemmat. Kätensä raukes ainiaks, hän kaatui miekan kalskeeseen, mut nimens' yhä kunniaks on hänen kansalleen; ja missä häntä mainitaan, hän "sankariksi" sanotaan; oi kallis sana: "sankari", kun saat sen maaltasi. Syviä meihin haavoja vaikk' usein pisti peitsellään, on rakas meille maineensa, kuin meidän oisi hän; ei lippu niin eik' isänmaa voi veljeyttä vahvistaa välillä sotamiehien kuin miehuus yhteinen. Siis Kulneville hurraamme, ei usein mointa löytää voi; jos vuodattikin vertamme, sen sota hälle soi. Vihollinen jos olikin, sitähän mekin oltihin; hän löi, kuin mekin, riemuissaan, ken tuost' ois pahoillaan? Vihattu olkoon pelkuri, häpeän, pilkan saakoon hän, mut eläköön, ken uljaasti käy sankartietähän! Iloinen hurraa, ponneton osaksi kelpo urohon, olipa sitten veljemme tai vihollisemme!
Text Authorship:
- by Paavo Cajander (1846 - 1913), "Kulnev" [author's text checked 1 time against a primary source]
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877), "Kulneff", appears in Fänrik Ståls sägner, in 1. Första samlingen, no. 14
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- [ None yet in the database ]
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-12-04
Line count: 160
Word count: 582