Två sånger , opus 4

  Säf, säf, susa,
  Våg, våg, slå, 
  I sägen mig hvar Ingalill 
  den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
Det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
Det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
Och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,
De kastade smuts i en liljas dagg.

  Så sjungen, sjungen sorgsång,
  I sorgsna vågor små,
  Säf, säf, susa,
  Våg, våg, slå!

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö. 
  
Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt. 
  
Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft. 
  
Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus. 
  
Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.