Fyra sånger , opus 12

by Adolf Wiklund (1879 - 1950)

1. På floden  [sung text not yet checked]

Language: Swedish (Svenska) 
Din frid, var han en drömgestalt,
som ej du återfinner,
så blicka i en ström, där allt
hänböljar och försvinner.

Vad än du mist, vad än du led --
vill du en stund det glömma,
sänk blott din blick, se ned, se ned
i vågorna, som strömma.

Se ned, tills ögat tårbemängt
knappt skönjer, hur de ila ;
i stilla drömmeri försänkt
får då ditt hjärta vila.

Som i en dröm du ser ditt själv --
en bild som vattnet bryter --
hur det förbi på tidens älv
med sina sorger flyter.

Text Authorship:

Based on:

Go to the general single-text view

2. Sof, oroliga hjärta, sof  [sung text not yet checked]

Language: Swedish (Svenska) 
Sof, oroliga hjerta, sof,
Glöm hvad verlden har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila.

Hvarför ser du mot dagen än?
Säg, hvad väntar du mer af den?
För de djupa sår kanhända
Någon helande blomma?

Arma hjerta, slut ögat till,
Dagens rosor du pröfvat nog;
Blott i sömnens dunkla lustgård
Gror den stängel, dig läker.

Sof, som liljan, hon slumrar bort,
Flyktigt bruten af höstens vind,
Sof, som hinden, tyngd af pilar,
Somnar in och förblöder.

Hvarför sörja förflutna dar?
Hvarför minnas, att sällt du var?
En gång måste våren vissna,
En gång glädjen, o hjerta!

Äfven du har din majdag sett;
Hvad, fast icke den evig blef?
Sök blott ej dess milda låga
Än bland vintriga skuggor.

Mins du sällhetens stunder än?
Lunden grönskade, fogeln sjöng,
Och ditt kärleksfulla tempel
Var den doftande kullen.

Mins du famnen, som slöt dig der?
Mins du hjertat, som sökte dig?
Mins du än den kyssbetäckta
Läppens domnande eder?

Då, när öga i öga såg,
Känsla speglad i känsla låg,
Då var tid att vaka, hjerta,
Nu att slumra och glömma.

Sof, oroliga hjerta, sof,
Glöm hvad verlden har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila.

Text Authorship:

See other settings of this text.

3. Som mandelblom
 (Sung text)

Language: Swedish (Svenska) 
Som mandelblom eller elfenben 
och nardus är din hy. 
Ditt hjärtas vår är varm och ren 
och stark och het och ny. 
Kom, följ mig leende och stum, 
prinsessa, låt oss fly, 
när sommarns natt är klar och ljum 
med månlyst silfversky. 

Vi gå som barn i diktens park 
med drömmens silfversko. 
Omkring oss doftar natten stark 
i mäktig midnattsro. 
Räck mig din varma, hvita hand, 
när tysta stjärnor le, 
och följ mig bort till sagans land, 
där underverken ske.

Text Authorship:

See other settings of this text.

Confirmed with Bertel Gripenberg, Rosenstaden, Helsingfors, Förlagsaktiebolaget Helios, 1907, pages 49-50.


4. Ved söen  [sung text not yet checked]

Language: Norwegian (Bokmål) 
Hun gikk langs med stranden så ung omkring,
 hun tenkte på ingen verdens ting.
 Da kom det en maler og satte seg ned
    ved sjøens bredd,
    i skyggens fred,-
 han malede stranden og henne med.

 Men saktere gikk hun om ham i ring,
 hun tenkte på én, en eneste ting.
 Det var på hans billede, hvor hun så
    seg selv at stå,
    seg selv at stå -
 nedspeilet i gjøen med himlens blå!

 Hun dreves, hun droges så vidt omkring,
 hun tenkte på alle verdens ting -
 langt, langt over sjøen, og dog så nær
    mot stranden her,
    mot mannen der,
 å nei, hva der kom for et solskinnsvær!

Text Authorship:

See other settings of this text.