Nya sånger = New songs

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om [dagen]1 i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

I skäraste morgongryning,
när dimmorna gå i rött,
har jag på en purpurdyning
vårdrömmarnas drottning mött.

Jag såg henne långsamt gunga
mot strandens förvuxna snår,
och långsamt skaka sitt tunga
och glänsande långa hår.

När talltrasten höjde i lunden
yrvaken sin första drill,
när vågorna väcktes i sunden,
så fanns hon ej längre till.

Det sägs om en dödlig, som möter
den översinnliga så,
att han uti livet stöter
på faror, varhälst han må gå.

Han bär dock inom sig sin fara,
och en, som har aldrig blir fri,
den farliga bilderskara,
som kallas för fantasi.

PELLERVO
 (laulaa, Väinö kannelta soittaa).

Neito nousi Pohjolasta,
Luonnon puhtoisen povelta,
Kultakangasten kutoja,
Loisti muita loitommaksi
Hyvän vanhemman varassa.
Sen suloa leivo lauloi,
Kannel soi sen kauneutta,
Maine sen kajahti kaukomaille.

    Parvi uusii viime säkeen.
Maan somimmat sankarsulhot
Nöyristyivät neidon luona,
Kaunista kumarsi kaikki.
Impi toivoi työn-urosta,
Seppoa, joka takoisi
Maahan taivahan taloa.
Suomen seppo, Suomen sulho,
Taivahan takoja immen voitti.