Fyra posthuma sånger = Four posthumous songs

Der sidder en Fugl paa en Blomstergren, 
den synger en Vise -- en lille en, 
men synger af Hjertenslyst. 
Det er kun den enkleste Melodi, 
maaske en tre, fire Toner deri -- 
den har ikke fler i sit Bryst.

Saa snart den med Jubel har kvidret den, 
begynder den om og om igen.
Vi andre, som gaa forbi, 
staa stille og smile og tænke saa: 
»Nej hør! nu begynner igen den paa 
sin evige Melodi.»

Den synger endnu, mens den flyver bort. 
Aa ja! Ens kæreste Vise er kort. 
Ens inderste Melodi 
har kun nogle Toner, fattige, faa, 
og dog, til den, som kan den forstaa, 
kan alting siges deri.

Nono San, Nono, San, lilla fru Måne, 
Hur gammal är du? 
"Tretton dagar, tretton och nio." 
Ännu så ung, så ung. 
Det är därför du bär den granna 
gördeln så vackert knuten omkring dina höfter. 
Vill du ge den åt hästen? 
"Nej, åh nej!" 
Vill du ge den åt kon? 
"Åh nej, nej!"

Det red en jungfru från Danemark,
en ängel från himmelen ljusa;
men glädjen är skör och sorgen är stark.
Lindelöv, lindelöv, susa!

Stig in, stig in, jungfru Lindelöv,
i borgen, där harporna brusa!
Så talade kungen, och jungfrun blev röd.
Lindelöv, lindelöv, susa!

Och jungfrun blev hälsad och jungfrun blev kysst,
och stjärnorna tindra över hallen.
Nu gråter lilla jungfrun så bittert och tyst.
Lindelöv, lindelöv, fallen!

Mitt fattiga liv, 
med tvivel och kiv, 
jag gav det åt strömmen: Driv, driv! 
Höstnatten lång 
ljöd klockornas sång: 
Död över det döda! Bing-bång, bing-bång!

Du gav och du tog, 
du led och bedrog 
som alla de andra. Nog, nog! 
Ett väsen? En kropp? 
Vem viskar om hopp? 
Då klang det i rymden: Solen går opp!