Tre sånger

Se nakna alla lunder stå,
Och alla ängar gulna,
Och alla dagar äro grå,
Och alla nätter kulna.
Men ack! hos dig en yppig vår
i all sin blomma står!

Där stodo rosor i grönan dal 
uti kvällen, 
och aftonvinden han kom så sval 
över fjällen. 
Och när han kom 
och såg sig om, 
och såg dem niga 
så innerliga, 
och såg dem gunga 
och såg dem glöda 
så hjärtans unga 
och rosenröda, 
då sad' han så 
och klippte vingen 
åt blomsterringen. 
Vad sad' han då 
åt rosor små? 
Ja, det vet ingen, 
nej, det vet ingen.

Därs jöngo tärnor en morgonkvist 
bakom bäcken, 
då kom ung Amor med argan list 
över bäcken. 
Och när han kom 
och såg sig om, 
och hörde siskor 
i alla riskor 
och hörde kvittret 
som pärondroppar 
i aftonglittret 
på löv och toppar, 
en pil han drog 
ur lätta vingen 
och sköt på ringen 
i grönan skog. 
Månn' pilen tog? 
Ja det vet ingen, 
nej, det vet ingen.

Take them, O Death! and bear away 
  Whatever thou canst call thine own! 
Thine image stamped upon this clay, 
  Doth give thee that, but that alone! 

Take them, O Grave! and let them lie 
  Folded upon thy narrow shelves, 
As garments by the soul laid by, 
  And precious only to ourselves. 

Take them, O Great Eternity! 
  Our little life is but a gust, 
That bends the branches of thy tree, 
  And bends its blossoms in the dust.

Tag dem, o död! och för dit ner, 
vad som, ditt eget, övrigt bliver. 
Din avbild här, en formad ler, 
dig ingen annan gåva giver!

Tag dem uti din gömma, grav! 
Att vila i den trånga jorden; e
n dräkt, som själen kastat av, 
blott för oss själva dyrbar vorden!

Tag dem, o, evighet, till sist! 
Vårt liv ett vindkast är, som hastar; 
det skakar i ditt träd en kvist 
och blommorna in stoftet kastar!