Tre visor i folkton

Det var en gång en jungfru - hon satt i rosengård:
   de rosorna hon hade jemt så kära:
och hvarje litet blomsterstånd hon tog uti sin vård;
   ty städs hon ville friska kransar bära.

Och hennes moder varnade sin unga dotter så:
   «det smyger ormar under blomsterstänglar!«
Men unga dottern aktade ej mycket deruppå:
   «för ormarne nog vakta mig Guds änglar«.

Den jungfrun hon var fager, ja fager som en dag,
   och ren hon var och hvit liksom en lilja.
Så fann hon på ett rosenstånd utaf så dejligt slag,
   att derifrån hon aldrig sig månd' skilja.

Hon blef uti sitt hjerta så underlig och varm,
   hon tog den rosen ut åt sig bland flera,
och gömde den så noga, så noga vid sin barm:
   se'n bar hon andra blommor aldrig mera.

Att ormen låg i rosenstånd, det säger icke jag;
   men nog var rosen giftig ibland flera;
ty sköna jungfrun tvättar sig i tårar natt och dag,
   men hvit som förr hon blifver aldrig mera.

De stodo de tu i dungen; han tjugo, sjutton hon var
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Och ungersvennen gick sig bort till länder och sjö, 
farväl, o min vän! 
Krist gifve jag nu såge dig, min käraste mö, 
så glader igen, 
när björkarna löfvas i våren! 

Och drager du, min ungersven, så stolt och så huld, 
i fält och i mark, 
så skall jag virka dig af silkestråd och guld 
en brynja så stark, 
när björkarna löfvas i våren. 

Och aldrig är så trygg som den en sköld på din arm 
i lust och i nöd;
och fryser du i stål, så håller kärlek dig varm 
i lif och i död, 
när björkarna löfvas i våren.