O vor' jag det minsta bland lingonen små,
som växa i skog,
så hade jag kvist till att sitta uppå;
då hade jag nog.
Jag hade en tufva, som vore mitt fäste;
nu är jag en ärla, som söker sitt näste,
allen,
allen under himmelens blå.

O vor' jag en vass vid den ringaste ö,
förgänglig och vek,
så hade jag rot för mitt sviktande rö
i stormarnas lek.
Jag visste min hamn, om än öde är stranden;
nu är jag en våg, som förrinner i sanden,
allen,
allen i den brusande sjö.

Och vore den hårdaste klippa min vän,
med järn i sin barm,
så skulle jag bygga mitt bo uppå den
och kyssa den varm.
Åren skar hans bild i tu;
o, hur grymt mig syntes nu,
att så sönderbryta
spegelns silfveryta!