Fyra visor i svensk folkton

När jag för mig själv
i mörka skogen går,
tänker jag på vännen,
som jag aldrig får.

Tåren börjar rinna,
hjärtat slå,
aldrig kan man glömma den,
man en gång hållit å'.

Ängar, berg och dal och skog
med fåglar små,
blåa himmelen
med klara stjärnor på,

allt vad havet gömmer,
pärlor och koraller,
svanedun av skum
och klaraste kristaller,

gräs och blommor all
och lindelöv på kvist,
allting gåve jag för vännen,
som jag mist,
lilla vännen kär
från barndomsdagar.

Ditt namn jag hade skrivit, 
i hjärtat det bar, 
fast du mig övergivit, 
så får det stå kvar 
ibland röda, röda rosor.

Och tar du ock det hjärta 
tillbaka, du gav, 
jag minnes dig med smärta 
allt till jag läggs i grav 
ibland röda, röda rosor.

Som stjärnorna på himmelen, 
när natten faller på, 
så tindrade hans ögon, 
så klara och så blå, 
så röder var hans mund 
som rosorna i lund 
om våren.

Men skyarne församlades 
och solen vände bort, 
ty livet liksom kärleken 
och våren är så kort. 
När löven föllo av, 
de föllo på hans grav 
den tida!

Om alla träd i skogarne 
och böljorna de blå, 
om all markens blomster 
hade fåglalungor små,
de kunde ej ändå 
min hjärtesorg förmå 
att sjunga.

Bland skogens höga furustammar, 
där ha vi byggt vår egen kammar, 
där snön just faller först, 
och drivan är som störst 
och nordanljuset rödast flammar.

Jag trivdes gott i låga källen, 
där var så ljust i stjärnekvällen; 
jag kan väl trivas än 
tillsammans med min vän 
och leva nöjd och dö bland fjällen.