Stjärnenatten

Jag vill ej höra den sorgsna sagan 
skogen berättar. 
Det viskar ännu länge mellan granarna, 
det suckar ännu länge uti löven, 
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna. 
Kom ut på vägen. Där möter oss ingen. 
Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren. 
Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt 
och ser sig länge om efter solens sken.

Månen vet... att blod skall gjutas här i natt. 
På kopparbanor över sjön går en visshet fram: 
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand. 
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden. 
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna: 
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.

Onödigt lidande, 
onödig väntan, 
världen är tom som ditt skratt. 
Stjärnorna falla - 
kalla och härliga natt. 
Kärleken ler under sömnen, 
kärleken drömmer om evighet... 
Onödig fruktan, onödig smärta, 
världen är mindre än ingenting, 
ned i djupet glider från kärlekens hand 
evighetens ring.

Vad allting som är dött är underbart 
och outsägligt: 
ett dött blad och en död människa 
och månens skiva. 
Och alla blommor veta en hemlighet 
och skogen den bevarar, 
det är att månens kretsgång kring vår jord 
är dödens bana. 
Och månen spinner sin underbara väv, 
den blommor älska, 
och månen spinner sitt sagolika nät 
kring allt som lever. 
Och månens skära mejar blommor av 
i senhöstnätter, 
och alla blommor vänta på månens kyss 
i ändlös längtan.

Några sista stjärnor lysa matt. 
Jag ser dem ur mitt fönster. Himlen är blek, 
man anar knappast dagen som börjar i fjärran. 
Det vilar en tystnad utbredd över sjön, 
det ligger en viskning på lur mellan träden, 
min gamla trädgård lyssnar halvförstrött 
till nattens andetag, som susa över vägen.

Jag tänder mitt ljus över hela Atlanten... 
Okända världar, nattliga länder 
vaknen emot mig! 
Jag är den kalla gryningen. 
Jag är dagens obarmhärtiga gudinna 
i dimgrå slöjor 
med litet tidigt morgonhjälmblänk. 
Lätt, lätt löpa mina vindar över haven. 
Mitt starka horn hänger vid min sida, jag blåser ej till uppbrott... 
Väntar jag ännu? Har en gud fördrömt sig? 
Morgonen stiger röd ur oceanen.