Två dikter av J. L. Runeberg

Flickan satt vid bäckens strand,
Tvådde sina fötter der.
Sjöng en fogel ofvanför:
"Flicka, grumla bäcken ej,
Himlen syns ej mer i den!"
Flickan slog sitt öga opp,
Talade med tårad blick:
"Sörj ej öfver bäcken, du,
Bäcken klarnar snart igen.
När du såg mig stå en gång
Vid en ynglings sida här,
Du till honom tala bort:
Grumla icke flickans själ,
Aldrig skall den klarna se'n,
Aldrig spegla himlen mer."

Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De vexla i din våg.

Der kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.

Dock, der en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.

Nu åter en! -- Den vill ej fly,
Den vandrar tungt sin stig,
Men, källa, mörk är denna sky,
Och den förmörkar dig.

Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl!

Hur mången, tung och dyster, spred
Sin djupa natt i den
Och kom så hastigt, ack, men skred
Så långsamt bort igen!

Men hur' de kommit, hur' de gått,
Jag känt dem ganska väl:
De varit tomma skyar blott
I spegeln af min själ.

Och spegelns ljus och mörker skall
Likväl af dem bero! --
O källa, när blir leken all,
När får din bölja ro?