Från molnens purpurstänkta rand 
Sjönk svanen, lugn och säll, 
Och satte sig vid elfvens strand 
Och sjöng en juniqväll. 

Om nordens skönhet var hans sång, 
Hur glad dess himmel är, 
Hur dagen glömmer, natten lång, 
Att gå till hvila der. 

Hur skuggan der är djup och rik 
Inunder björk och al, 
Hur guldbestrålad hvarje vik, 
Och hvarje bölja sval. 

Hur ljuft, oändligt ljuft, det är 
Att äga der en vän, 
Hur troheten är hemfödd der, 
Och längtar dit igen. 

Så ljöd från våg till våg hans röst, 
Hans enkla lofsång då, 
Och snart han smög mot makans bröst 
Och tycktes qväda så: 

Hvad mer, om än din lefnads dröm 
Ej sekler tälja får? 
Du älskat har på nordens ström, 
Och sjungit i dess vår.