Sex visor

Min fader hade ingen fru och ingen man min moder.
Jag växte upp bland pojkar sju, men ingen var min broder.
Mitt liv är trask från ort till ort på ständigt slitna klackar,
mitt hem är utanför var port, som stänges när jag knackar.

Jag ses ej gärna på den stig, där glada mänskor skalkas, 
men ilskna hundar vädra mig och gläfsa när jag nalkas.
Och ber jag stundom om en slant, så får jag ohörd tigga,
och dör jag vid en dikeskant, så får väl där jag ligga.

Hunden skäller och tuppen gal,
tuppen han gal,
elden slår i spisen.
Lövet darrar i liten grön dal,
liten grön dal, liten dal
lätt för morgonbrisen.

Svalan flyger i himlens sky,
klaraste sky,
vitaste sky på taken.
Klockan ringer till otta i by,
bing bång, otta i by.
Nu är dockan vaken.

Käraste dockan min, god dag,
nicka god dag,
skratta högt i sängen.
Livet leker ett litet tag.
Glad är du och glad är jag,
gladast mor på ängen.

Och vill du väl,
så får du väl,
så har du väl
min hela själ 
till träl
att älska och pina och trampa ihjäl
med tramp av din häl,
du höga, du svingande vilda i dansen.

Men får du min,
så tar jag din.
Så våga, vinn
och dansa in, 
rätt in
i lågornas rike och brinn och brinn
med syn och med sinn.
Det brinner en eld, han brinner så klar i dansen.

Och se vi gå 
som lågor gå
i dans och slå 
ihop och nå 
det blå
-- och jorden blir aska under oss två.
Vi saliga två,
det är blåsande eld som bär oss i dansen.

Und willst du recht,
dann findst du recht,
dann hast du recht
meine ganze Seel' als Knecht,
zu lieben, zu peinen, zu treten zu Tod,
in seliger Not,
du hohe, du schwingende Wilde, im Tanze.
Doch findst du mein,
dann nehm' ich dein,
so wage fein
und tanz' herein, grad' ein,
in 's flammende Reich meiner Liebesnot,
wie selig es loht!
Es brennet ein Feuer, brennet so klar, im Tanze.
Und sieh', wir gehn, wie Flammen gehn,
in Tanz, und wehn zusammen gehn das Blau
im tanzenden Feuer die Erde verloht,
oh, seliger Tod!
S'ist ein flammender Wind, er trägt uns im Tanze.

Söndagsnatt och söndagsfrid/ Klockan går mot midnattstid
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Längs ängarne sin tysta rund 
den gamle ensam går, 
Och daggfriskt grön i kvällens stund 
nu åkervidden står.

Han signande kring jorden ser --
han odlat den,
och mot dess späda grönska ler
som mot en trogen vän.

Den unga grödan böljar len
för nattlig bris från haf.
Den gamle följer fältets ren,
djupt lutad mot sin staf.

Man kunde tro han vore blott
en dröm, en spöksyn blid,
som så i seklers vårar gått
vid daggig midnattstid.

Det flammar en eld där vi stå 
i sotet med nackar som nicka. 
Vi släpa och slita och slå 
och hamra och hacka och sticka.
Åhi, tralala, 
åho, det går bra, 
åhej, håll i och dra, 
det är långt till mat och dricka.

Och bälgarna blåsa i kapp, 
och ugnarna steka och skålla. 
Vi svettas vid kran och tapp. 
Vi trampa som djur i en fålla. 
Åhi, tralala, 
åho, det går bra, 
åhej, håll i och dra, 
så länge ben och armar hålla.

Hör hjulen och visslornas rop 
och hatet som dunkar i hopen,
men allting tar slut i en grop, 
och ändan på visan är snopen. 
Åhi, tralala, 
åho, det går bra, 
åhej, håll i och dra,
så dra vi oss fram till gropen.