Sju dikter av Ernest Thiel

Djupt hos friborna människor bor
ett härligt hat till människors lära,
den fries tyrann.
Det hatet bör du vörda och ära
som vore det en mor,
trogen och sann.

Ty vad du bryter mot andras lag,
sänker tiden i glömskans älv,
men fälld du varder på domedag,
så framt du sviker dig själv

En enda vart mitt hjärta givet,
en enda jag det vigt.
De många göra fattigt livet,
en enda gör det rikt.

Jag kysser din hvita hand.
Din kind är kall och din panna är våt,
din blick en fråga röjer.
Mitt bröst pressas samman av hämmad gråt
där knä vid bädden jag böjer.

Jag kysser ditt lena hår.
Hör, vingslag susa. Jag känner den gäst,
han plär i dörren rycka;
ty sorgen är när, då vi älska mest,
som då vi jorda vår lycka.

Jag kysser din bleka mun,
Mitt hjärta brister, jag seglar i kvav
på bottenlösa vatten...
Då klang där en ton över öde hav,
som klockas klämtning i natten.

Du är stilla ro.
Handen din, formad att smeka,
kyla min panna och leka,
dämper de tankars tärande svall.

Du är stilla ro.
Ögat ditt, kärlekens spegel,
spränger min innersta regel,
tänder i ljus all skuggornas natt.

Du är stilla ro.
Stämman din, harpospels susning,
gåtful som böljegångs brusning,
Lockar och dårar, vaggar till ro.

Jag längtar dig.  Jag längtar ditt rike.
Jag längtar mest då du är när.
Jag längtar alltid till ditt skönhets rike,
Jag längtar dit, när jag är där.

Skogen sover.
Strimman på fästet flämtar matt.
Dagen vakar i juninatt.
Tystnat har nyss hennes muntra skratt,
redan hon sover.
Vid hennes sida jag stum mig statt.
Kärleken vakar över sin skatt,
kärleken vakar i juninatt.

Se, du kom med jubel och sång i hågen!
Vid klockors spel som ringde
ditt rikes härlighet in,
min tankes själ bröt rostade rigel
från cellen sin.
Och i din blick min längtan jag såg
från saknadens år;
och var du gick där steg för min syn 
en värld ur ditt spår.
Ty du kom med ungdom och vår i hågen.