Den breda elf genom skogens barm
Sitt blånande bälte drar.
Allt måste följa med makt och larm,
Som trotsat dess bölja har.

Allt hastar till vredgade segrarens fot,
Till skogens brusande elf,
Stock, sten och träd, och krypande rot,
Att smickra och spegla sig sjelf.

Men snigeln på mossiga stenen en gång
Fått fäste bland böljornas brus.
Den mäktige ryter, och gör förfång,
Och spottar jemt på hans hus.

Men snigeln håller sig stadigt fast,
Densamme i ebb och i flod,
Föraktad att yttre fägring den brast,
Men derför ej mindre god.

Så kom där en barfotad gosse glad
Att plocka musslor vid strand.
Han bröt dem sakta ur vågens bad,
Vår snigels hus deribland.

Men när han öppnade det han såg
En ren, en strålande glans.
I musslans sargade sköte låg
Den skönsta perla som fanns.

Snart blef så elfven till is försatt.
Ty vinter följde på höst;
Men perlam smyckade dag och natt
Den skönaste drottnings bröst.