8 sånger (Eight Songs) , opus 57

Den breda elf genom skogens barm
Sitt blånande bälte drar.
Allt måste följa med makt och larm,
Som trotsat dess bölja har.

Allt hastar till vredgade segrarens fot,
Till skogens brusande elf,
Stock, sten och träd, och krypande rot,
Att smickra och spegla sig sjelf.

Men snigeln på mossiga stenen en gång
Fått fäste bland böljornas brus.
Den mäktige ryter, och gör förfång,
Och spottar jemt på hans hus.

Men snigeln håller sig stadigt fast,
Densamme i ebb och i flod,
Föraktad att yttre fägring den brast,
Men derför ej mindre god.

Så kom där en barfotad gosse glad
Att plocka musslor vid strand.
Han bröt dem sakta ur vågens bad,
Vår snigels hus deribland.

Men när han öppnade det han såg
En ren, en strålande glans.
I musslans sargade sköte låg
Den skönsta perla som fanns.

Snart blef så elfven till is försatt.
Ty vinter följde på höst;
Men perlam smyckade dag och natt
Den skönaste drottnings bröst.

En blomma stod vid vägen
af sommarns fjäril kysst,
som troget blef, när flickan
bröt henne af så tyst.
Ty alla mina vänner äro edra;

och flickan satte fjäriln
hos fågeln i en bur,
och genast gjorde fågeln
för fjäriln sin kur.
Ty alla mina vänner äro edra.

Hvit klädning fick så fjäriln,
och så små hvita skor,
och han blef gift med fågeln.
Visst var den äran stor.
Ty alla mina vänner äro edra.

Men skild stod arma blomman
från bröllop och kalas,
och dog af sorg, och vissnade
allena i sitt glas,
sen alla hennes vänner blifvit andras.

Dränkt i tjära 
kvarnhjulet går,
dufvorna leka i skummet.

Gamla hjulet, 
som stilla står,
har fått lemna rummet.

Öfvervuxet 
med vildros, nött,
urblekt af vind och af väder,

tänker det: 
»Nu är jag trött
gladde edra fäder!«

Luften är solig och skyarne tindra,
klarblåa böljorna locka och glindra;
fåglarne virka i häcken sitt bo;
rasande stormarne lagt sig till ro;

blommor och plantor på murarne pråla,
gifmilda blifva de karga och snåla,
klart som en klocka slår gökens kuku;
fåret lagt af sig sin ulliga skrud;

korna åt fältet förnöja sitt öga,
timmarne löpte i båset så tröga;
kvinnfolket skvallrar i solen mer gladt,
än när vid spiseln hon huttrande satt.

Ute på klippan sig stormfågeln lägrar.
Se, hvilka skaror af måsar och hägrar!
Kretsa ej mer rundt om krängande mast.
Gladt i min trädgård mig fågnar en trast;

och till mitt sinne, där skuggorna bodde,
som icke längre på solljuset trodde,
tränger en glimt så föryngrande varm:
våren har funnit en väg till min barm.

Jag är ett träd, som lofvat godt och säkert hållit vid,
om storm ej plundrat mig på blad midt i min sommars tid.

Nu sträcker nakna grenar jag förtviflad opp mot skyn,
fast allt omkring bär sommarns färg och ter en härlig syn.

O, när skall jag mig dölja få, när unnas jag att dö?
O, hvad jag längtar efter dig, du kalla, hvita snö!

Hertig Magnus från sitt fönster
drömmande ser Vätterns bölja,
månbelyst och sval och klangrik
slottets fasta murar skölja;

tunga kval hans själ förvirrat,
att sin gode far han mistat,
och att blod i strömmar flutit
för hans bröders skull, som tvistat.

Hertig Magnus från sitt fönster
ser i vattnets ljusa dager
liten sjönymf ljufligt vagga,
sjungande och fri och fager

»Hertig Magnus,» så hon sjunger,
»kom till mig från slottet höga,
att ditt ädla sjuka hjärta
i den svala böljan löga,

låt mig kyssa få din tinning,
sköna prins, låt dig beveka,
kasta dig i mina armar,
på gullharpan skall jag leka!»

Hertig Magnus från sitt fönster,
tjusad utaf nymfens fägring,
sprang i vattnet, lät sig föras
af sin undersköna hägring,

bars omkring tills morgon grydde,
af den väna vattenanden,
och blef funnen bland violer,
oskadd, slumrande på stranden.

Ack, vänskap ljufva blomma, 
när alla mig förfölja, 
kom, smyg dig till mitt bröst!
Jag skall dig troget gömma, 
med tusen kyssar hölja, 
du lycka ger, och tröst. 

Ack, vänskap ljufva blomma, 
när mina dagar sluta 
och dödens köld mig når — 
då skall du säkert komma 
och af din balsam gjuta 
i mina hjärtesår!

Djup stod färgen på fura på sten,
Furor och stenar, de kasta skuggor hän
I skummande silver och gull.

Sitter på stenen i skuggans breda famn,
Svartlockig gosse, så bleknad som en hamn,
Och trevar med stråke på sträng.

Neckens gullharpa spela opp en dans,
Gigan går efter och mistar all sin sans
För elvkung med silver i skägg.

Gossen var blott min egen fantasi -
Necken var forsen, som brusade förbi
Och stänkte sitt skum på min kind.