Alla mina drömmar de glida mot din famn, 
alla mina tankar jag döper i ditt namn,
alla mina ord jag lyss till från din tunga. 
  Men åtrår jag vildt
  och tänker jag hvasst 
   ...  falla mina ord för tunga,
  så tro mig svag, tro mig dålig ej;
  tro att jag än, ett stormdrifvet flarn, 
  snärjes i gamla förvillelsers garn.
  Tala till mig blid och stilla
  dina ljusa, milda ord, 
  där tårarna glimmande skälva,
  drag mig så med det lätta flor
  af din tankes ljudlösa suck. 
  O! men hämma ögats tårar,
  hämma barmens minsta suck.
  Ty tåren ses, sucken höres,
  och att jag dig har smärta vållat 
  må väl jag ana, men aldrig veta,
  aldrig veta.