Dikter af J P Jacobsen , opus 22

Rosen sänker sitt huvud, tungt 
av dagg och doft, 
och pinjerna susa så tyst och matt 
mot stjärneloft. 
Källorna vagga sin silvervåg 
i sömnig ro, 
minareterna peka mot himlen opp 
i from en tro. 
Halvmånen skrider så sakta fram 
över det tysta blå, 
och han kysser rosens och liljans kind, 
alla de blommor små 
i Seraljens lustgård,
i Seraljens lustgård.

Bliv, o bliv i dine Drømmes Verden,
Hig ej mod Livets virkelige Færd!
Det har kun Nats og Middagslysets Farve,
Drømmen har ene Morgenrødens Skjær; --
Dør du og har levet, død er du Livets,
Aanden vil da søge til Jorden igjen;
Dør du som Drømmer, dø da kan du rolig,
Hele din Verden med dig blegner hen.

Blif, o blif i dina drömmars rike,
trå ej mot lifvets verklighetsbrus
det har blott nattens och dagens färger,
drömmen har ensam morgonrodnans ljus.
Dör du och har lefvat, Död är du lifvets,
anden vill söka till jordlifvets stig,
Dör du som drömmare, då dör du saligt,
hela din verld den bleknar bort med dig!

Alla mina drömmar de glida mot din famn, 
alla mina tankar jag döper i ditt namn,
alla mina ord jag lyss till från din tunga. 
  Men åtrår jag vildt
  och tänker jag hvasst 
   ...  falla mina ord för tunga,
  så tro mig svag, tro mig dålig ej;
  tro att jag än, ett stormdrifvet flarn, 
  snärjes i gamla förvillelsers garn.
  Tala till mig blid och stilla
  dina ljusa, milda ord, 
  där tårarna glimmande skälva,
  drag mig så med det lätta flor
  af din tankes ljudlösa suck. 
  O! men hämma ögats tårar,
  hämma barmens minsta suck.
  Ty tåren ses, sucken höres,
  och att jag dig har smärta vållat 
  må väl jag ana, men aldrig veta,
  aldrig veta.