Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän öfver skummande sjö, öfver susande skogars skymning.
Måsen skriar på ödsligt skär
falken dväljes i klyftans skygd
trött att jaga han gömt sin näbb
vingens af skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det mörknar allt mer öfver moens furor,
mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung ock mossa.
Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken
öfver västliga kullars rand,
dagens hviskande afsked tonar
sorgset i tätnande skuggor bort.

Regnets fall på hällarna sorlar af vemods sägner
födda af molnens jordkringsväfvande skumma tankar;
sjöns emot stranden brutna våg
brusar af dunkla ödens gång ;
röster, skälfvande hemskt af smärta,
ropa i stormen ur skogens djup.

Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa 
lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.
Känner hans själ en samklang med
sången, som höjes af stjärnlös natt?
Dör hans ve som en sakta ton i
höstens väldiga sorgedikt?