Viisi yksinlaulua pianon säestyksellä = 5 sånger (Five Songs) , opus 38

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän öfver skummande sjö, öfver susande skogars skymning.
Måsen skriar på ödsligt skär
falken dväljes i klyftans skygd
trött att jaga han gömt sin näbb
vingens af skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det mörknar allt mer öfver moens furor,
mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung ock mossa.
Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken
öfver västliga kullars rand,
dagens hviskande afsked tonar
sorgset i tätnande skuggor bort.

Regnets fall på hällarna sorlar af vemods sägner
födda af molnens jordkringsväfvande skumma tankar;
sjöns emot stranden brutna våg
brusar af dunkla ödens gång ;
röster, skälfvande hemskt af smärta,
ropa i stormen ur skogens djup.

Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa 
lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.
Känner hans själ en samklang med
sången, som höjes af stjärnlös natt?
Dör hans ve som en sakta ton i
höstens väldiga sorgedikt?

Minns du de skimrande böljornas suck, att vid målet de hunnit 
endast en jordisk kust, icke det evigas strand?
Minns du ett vemodsken från himlens ovanskliga stjärnor?
Ack, åt förgängelsens lott skatta de äfven till slut.
Minns du en tystnad, då allt var som sänkt i oändlighetsträngtan, 
stränder och himmel och hav, allt som i aning om Gud?

Tyst är lunden och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som mildt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur hafvet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog,
Vinden suckade nyss och dog
Stilla, drömmande, stilla.

Trött najad har på mossig bädd,
Sjunkit ned vid sin urnas brädd,
Söfd af sorlande källans sus:
Barmen häfves i månens ljus
Stilla, drömmande, stilla.

Medan hon ser i ljuflig dröm
Stelnad, kristallren, tidens ström
Och all världen från ve och harm
Somnad in på Allfaders arm.
Stilla, drömmande, stilla.

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Hvila godt jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd af gran och furu,
öppnar sig med skugga sval
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas öfver tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljufva änglamunnar
hviska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
en är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungadt tak
den, som henne fällde
mildt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

Jag ville jag vore i Indialand
Och India vore sig själf
Med pärlor till grus och rubiner till sand
Och slott som på vinken af Akbars hand 
Drömts fram vid en helig älf.

Jag ville, mitt hus var af bambuns rör,
Där västvinden svalkades sval
Af palmer, som skuggade utanför,
Och dschungeln sjönge sin vilda kör
Om jakter och strider och parnings val.

En flicka med hy som mahognyträ
Och silke om höfter och bröst
Satt lutad iskuggan af palmernas lä -
Jag lade mitt hufvud mot finvulet knä 
Och lyddes till hviskerskans röst.

Hon talade tyst som ett skymningens sus
Om själarnas tusen ars färd,
Om Karmas kamp och Akasas ljus
Och slocknandets ro i Nirvanas hus
Vid gränsen af varandets värld.

Jag ville min själ kunde lossas ifrån
Det vaknas för härjade strand,
Från alla förtorkade ögons hån,
Jag ville jag vore ett drömlands son,
En infödd af Indialand.