De glimmande ljus
I himmelens hus,
Hur saligt de skåda
På jordenes grus!
Hos dem är ej qval
Och sorg eller våda,
Der Herren får råda
I stjernornas sal.

De vandra sin gång,
Fast vägen är lång,
Och aldrig de vika
För syndernas tvång.
I tusende år
Så brunno de lika
Så klara och rika,
Som ännu i går.

O Gud, som har lagt
osägelig prakt
i stjärnornas lycka,
hur stor är din makt.
Men vi äro stoft;
vi föda och flykta,
när dagarna lykta
som blommornas doft.

Jag fattiga barn,
Jag flyktiga flarn,
Som vandrar med smärta
I syndernas garn,
Jag skådar med gladt,
Fast bäfvande hjerta
Till alla de bjerta
Små stjernornas natt.

Mitt klappande bröst
Förnimmer en tröst.
Der ljuder så kärlig
Mitt samvetes röst:
»Gud ensam är stor
Och stark och förfärlig.
Evinnerligt herrlig
I höjden han bor.»

»Vår ringhet är spord;
Ett stoft är vår jord!
Och dock är oss gifvet
Guds heliga ord.
Guds Son stod här opp;
A lltsen är det skrifvet:
Det eviga lifvet
Är menniskans hopp.»