Sju sånger av J. L. Runeberg

Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De vexla i din våg.

Der kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.

Dock, der en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.

 ... 

Löf och örter och blommor små,
Ljusa liljor med dagg uppå,
Purpur-ros som så vänligt ler,
Jag vill välja till brudkrans er.
Minnesblomma vid böljan klar,
Inga törnen din stängel har.
O, hur liknar dig icke den,
Som gror upp i min barm igen,
Som har taggar på hvarje skott,
Och som sårar mitt hjerta blott.

 ... 

Från molnens purpurstänkta rand 
Sjönk svanen, lugn och säll, 
Och satte sig vid elfvens strand 
Och sjöng en juniqväll. 

Om nordens skönhet var hans sång, 
Hur glad dess himmel är, 
Hur dagen glömmer, natten lång, 
Att gå till hvila der. 

Hur skuggan der är djup och rik 
Inunder björk och al, 
Hur guldbestrålad hvarje vik, 
Och hvarje bölja sval. 

Hur ljuft, oändligt ljuft, det är 
Att äga der en vän, 
Hur troheten är hemfödd der, 
Och längtar dit igen. 

Så ljöd från våg till våg hans röst, 
Hans enkla lofsång då, 
Och snart han smög mot makans bröst 
Och tycktes qväda så: 

Hvad mer, om än din lefnads dröm 
Ej sekler tälja får? 
Du älskat har på nordens ström, 
Och sjungit i dess vår.