Nu klär sig våren igen så grön, 
och alla lunder bli unga, 
och alla vågor gå fritt i sjön, 
och alla fåglar de sjunga. 
Jag ensam sitter vid strandens våg 
och är så sorgsen uti min håg, 
och alla tankar bli tunga. 

På dig jag tänker, du forne vän, 
som svor att aldrig mig svika; 
din ed, du dyre, hur höll du den? 
Hur höll du löftena rika? 
Som vinden far och som vågen ror, 
så kom du hastigt och hastigt for, 
och alla eder tillika. 

De voro blommor i vårens famn, 
dem första soldag förödde; 
de voro skyar förutan namn, 
dem första vindkast förströdde; 
de voro drömmar -- o Ijufva vän, 
jag har dem kvar, jag ej gett dem än, 
fastän mitt hjärta förblödde. 

[Ty]1 fast da svikit din flickas tro, 
så skall hon aldrig dig glömma, 
och fast da stört hennes hjärtas ro, 
så skall hon icke dig döma. 
När tusen bilder i lifvets storm 
för henne växla gestalt och form, 
din bild hon ensam skall gömma. 

Och vor' da mörk som en vinternatt, 
och kallt som döden ditt hjärta, 
så står du Ijas för mitt minnes skatt 
i vårens färger de bjärta. 
Och vor' du hatad och glömd och arm, 
så står du älskad och rik och varm 
i djupet dock af min smärta. 

Kanske i stormarnas vilda brus 
också ditt hjärta skall brista, 
kanske din lycka, din lefnads ljus, 
en gång, som jag, du skall mista. 
Då är jag död, men jag står dig när, 
än lika älskande, varm och kär, 
och följer dig i det sista. 

När då en stilla, en helig frid 
i bittra kvalen sig gjuter, 
när för ditt öga en stråle blid 
som sol i dimmorna skjuter; 
då är det jag, som i andehamn, 
ej känd, ej anad, uti min famn 
dig ömt och innerligt sluter.