På skeppsdäck satt 
i sommarnatt 
bedrövad hjälte. 
Som vågor välte 
än sorg, än harm
uti hans barm; 
och tempelbranden 
rök än från stranden. 
"Du tempelrök, 
flyg högt och sök, 
sök opp Valhalla 
och nederkalla 
den Vites hämnd, 
åt mig bestämd! 
Flyg dit och skvallra, 
så valven skallra, 
om tempelrund, 
förbränd till grund; 
om träbelätet, 
som föll från sätet 
och brände 
ned som annan 
ved; om lunden sedan,
fridlyst, alltsedan 
svärd bands vid länd -- 
nu är han bränd, 
fick ej den heder 
att ruttna neder! -- 
Det där, med mer, 
som var man ser, 
glöm ej att föra 
till Balders öra, 
du töckenbud 
till töcknig gud!

Helt visst besjungen 
blir milde kungen, 
som bannlyst mig, 
ej just från sig, 
men från sitt rike. 
Välan, vi vike 
till riken blå, 
där vågor gå. 
Du får ej vila, 
du måste ila, 
Ellida, ut 
till världens slut. 
Du måste vagga 
i saltad fragga, 
min drake god; 
en droppe blod 
ej heller skadar, 
evar du vadar. 
I stormens sus 
är du mitt hus; 
det andra brände 
gud Balders frände. 
Du är min Nord, 
min fosterjord; 
ifrån den andra 
jag måste vandra.  
Du är min brud 
i becksvart skrud; 
ty på den vita
var ej att lita. --

Du fria hav, 
du vet ej av 
kung, som förtrycker 
med härskarnycker. 
Din kung är den 
bland fria män, 
som aldrig skälver, 
hur högt du välver 
i retad harm 
vitskummig barm. 
De blåa fälten 
förnöja hjälten. 
Hans kölar gå 
som plog därpå, 
och blodregn dugga 
i ekens skugga, 
men stålblankt är 
utsädet där. 
De fälten bära 
sin skörd av ära, 
sin skörd av guld.
Bliv du mig huld, 
du vilda bölja! 
Dig vill jag följa. 
Min faders hög
står still, och trög, 
och vågor döna 
omkring den gröna. 
Min skall bli
blå, med havsskum på, 
skall ständigt simma 
i storm och dimma 
och dra allt fler 
i djupet ner. -- 
Du blev mig givet 
till hem i livet,
 du blir min grav, 
du fria hav!"

Så kvad den vilde. 
Med sorg sig skilde 
hans trogna stäv 
från välkänd säv. 
Han vaggar sakta 
bland skär, som vakta 
ännu i Nord 
den grunda fjord.  
Men hämnden vakar: 
med tio drakar 
kung Helge sam 
i sundet fram. 
Då ropte alla: 
"Nu kung vill falla. 
Ett slag han ger; 
ej trives mer 
valhallasonen 
inunder månen, 
vill ovanom, 
varfrån han kom; 
den gudabloden 
vill hem till Oden."

Knappt var det sagt, 
förrn osedd makt 
vid köln sig hakar 
på Helges drakar. 
Allt mer och mer 
de dragas ner 
till Ranas döda, 
och själv med möda 
kung Helge sam 
från halvdränkt stam. --

Men Björn den glade 
log högt och sade: 
"Du asablod, 
den list var god. 
Mig ingen sporrat, 
jag skeppen borrat 
förliden natt, 
ett lovligt spratt! 
Jag hoppas, Bana 
af gammal vana 
dem håller kvar; 
men skada var, 
att icke drotten 
gick med till botten."

I vredesmod 
kung Helge stod, 
knappt frälst ur vågen. 
Han spände bågen, 
stålgjuten, rund, 
mot klippig grund. 
Han själv ej kände, 
hur hårt han spände, 
tills med en klang 
stålbågen sprang.

Men Fritiof väger 
sin lans och säger: 
"En dödsörn bär 
jag bunden här. 
Om ut den flöge, 
då låge höge 
kungsniding fälld 
för våld och väld. 
Men frukta icke, 
min lans ej dricke 
den feges blod! 
Den är för god 
för de bedrifter. 
På runogrifter 
han ristas må, 
men icke på 
de nidingsstänger, 
där ditt namn hänger. 
Ditt mandomsrön 
försjönk i sjön. 
Till lands ej heller 
det mycket gäller. 
Rost bryter stål, 
ej du; ett mål 
mer högt än detta 
vill jag mig sätta. 
Giv akt, hur vitt 
det går från ditt." -- 

Då tar han furen, 
till åra skuren, 
en mastfur fälld 
i Gudbrands däld. 
Han tar dess make 
och ror sin drake. 
Han ror med kraft: 
som rörpils skaft, 
som kallbräckt klinga, 
de åror springa. --

Nu sol går opp 
bak fjällens topp, 
och vinden ljuder 
från land och bjuder 
var våg till dans 
i morgonglans. 
På böljans toppar 
Ellida hoppar 
i fröjd åstad; 
men Fritiof kvad:

"Heimskringlas panna, 
du höga Nord! 
Jag får ej stanna 
uppå din jord. 
Från dig att stamma 
jag yvs med skäl. 
Nu, hjälteamma, 
farväl, farväl!

Farväl, du höga 
valhallastol, 
du nattens öga, 
midsommarsol! 
Du klara himmel, 
lik hjältens själ, 
du stjärnevimmel, 
farväl, farväl!

Farväl, I fjällar, 
där äran bor! 
I runohällar 
för väldig Tor! 
I blåa sjöar, 
jag känt'å väl, 
I skär och öar, 
farväl, farväl! 

Farväl, I högar 
vid bölja blå, 
dem linden snögar 
sitt blomdoft på; 
men Saga dömer 
med rättvis själ 
vad jorden gömmer: 
farväl, farväl! 
Farväl, I lunder, 
I gröna hus, 
jag lekt inunder 
vid bäckens sus! 
I barndomsvänner, 
som ment mig väl, 
jag än er känner; 
farväl, farväl! 
Min kärlek gäckad, 
min gård är bränd, 
min ära fläckad, 
i landsflykt sänd! 
Från jord vi vädje 
till havet väl, 
men livets glädje, 
farväl, farväl!"