Hertig Magnus från sitt fönster
drömmande ser Vätterns bölja,
månbelyst och sval och klangrik
slottets fasta murar skölja;

tunga kval hans själ förvirrat,
att sin gode far han mistat,
och att blod i strömmar flutit
för hans bröders skull, som tvistat.

Hertig Magnus från sitt fönster
ser i vattnets ljusa dager
liten sjönymf ljufligt vagga,
sjungande och fri och fager

»Hertig Magnus,» så hon sjunger,
»kom till mig från slottet höga,
att ditt ädla sjuka hjärta
i den svala böljan löga,

låt mig kyssa få din tinning,
sköna prins, låt dig beveka,
kasta dig i mina armar,
på gullharpan skall jag leka!»

Hertig Magnus från sitt fönster,
tjusad utaf nymfens fägring,
sprang i vattnet, lät sig föras
af sin undersköna hägring,

bars omkring tills morgon grydde,
af den väna vattenanden,
och blef funnen bland violer,
oskadd, slumrande på stranden.