Jag månde mig en afton i gröna lunden gå,
och tusen stjernor blänkte högt uppå himlen blå.
Jag minnes det som i går, jag dagen strök ur ditt hår,
Hvad då med dig jag talte mig aldrig ur hågen går.

Dina ögon så klara, ljuset som lyser der,
Mest de ha förvållat att du mig blef så kär.
Dernäst ditt hulda tal, rösten af näktergal,
och dina ljufva later vållat mitt hjerta qval!

Jag får ej längre dröja, god natt min lilla ros.
Må alla himlens englar dig alltid vara hos.
farväl min vän så kär, jag får ej stanna här,
Jag från dig afsked tager dock, hjertat är dig när!