Kung Beles söner gerna drage från dal till dal att be om svärd. Mitt få de ej; i Balders hage der är min valplats, är min verld. Der vill jag ej tillbaka blicka på kungars hämnd, på jordens sorg, men endast gudars glädje dricka tvemännings med min Ingeborg. Så länge ännu solen tömmer sin purpurglans på blomstren varm, lik rosenfärgadt skir, som gömmer en blomsterverld, min Ingborgs barm: så länge irrar jag på stranden, af längtan, evig längtan tärd, och ritar suckande i sanden det kära namnet med mitt svärd. Hur långsamt gå de tröga stunder! Du Dellings son, hvi dröjer du? Har du ej skådat berg och lunder och sund och öar förr än nu? Bor ingen mö i vestersalar, som väntar dig för länge se'n och flyger till ditt bröst och talar om kärlek först, om kärlek se'n? Dock ändtlig, trött af vägens möda, du sjunker ner ifrån din höjd, och qvällen drar det rosenröda sparlakanet för gudars fröjd. Om kärlek hviska jordens floder, om kärlek hviskar himlens fläkt. Välkommen, natt, du gudars moder, med perlor på din bröllopsdrägt! Hur tyst de höga stjernor skrida, likt älskarn till en mö på tå! Flyg öfver färden, min Ellida, skjut på, skjut på, du bölja blå! Der borta ligga gudens lunder, till goda gudar styra vi, och Balderstemplet står derunder, med kärlekens gudinna i. Hur lycklig träder jag på stranden! Du jord, jag ville kyssa dig, och er, I blommor små, som randen med hvitt och rödt den krökta stig! Du måne, som ditt skimmer tömmer kring lund och tempel, hög och vård, hur skön du sitter der och drömmer, lik Saga i en bröllopsgård! Hvem lärde dig, du bäck, som talar med blommorna, min känslas röst? Hvem gaf er, Nordens näktergalar, den klagan, stulen ur mitt bröst? Med qvällens rodnad alfer måla min Ingborgs bild på mörkblå duk; den bilden kan ej Freja tåla, hon blåser bort den, afundsjuk. Dock gerna hennes bild försvinne! Der är hon sjelf, som hoppet skön, och trogen som ett barndomsminne; hon kommer med min kärleks lön. Kom, älskade, och låt mig trycka dig till det hjerta, du är kär! Min själs begär, min lefnads lycka, kom i min famn och hvila der! Så smärt som stjelken af en lilja, så fyllig som en mognad ros! Du är så ren som gudars vilja, och dock så varm som Freja tros. Kyss mig, min sköna! Låt min låga få genomströmma äfven dig! Ack! jordens rund och himlens båga försvinna, när du kysser mig. Var icke rädd, här fins ej fara; Björn står der nere med sitt svärd, med kämpar nog att oss försvara, om det behöfdes, mot en verld. Jag sjelf, o att jag strida finge för dig, som jag dig håller nu! Hur lycklig jag till Valhall ginge, om min valkyria vore du! Hvad hviskar du om Balders vrede? Han vredgas ej, den fromme gud, den älskande, som vi tillbede, vårt hjertas kärlek är hans hud; den gud med solsken på sin panna, med evig trohet i sin barm: var ej hans kärlek till sin Nanna, som min till dig, så ren, så varm? Der står hans bild, han sjelf är nära, hur mildt han ser på mig, hur huldt! Till offer vill jag honom bära ett hjerta varmt och kärleksfullt Böj knä med mig! ej bättre gåfva, ej skönare för Balder fans, än tvenne hjertan, hvilka lofva hvarann en trohet, fast som hans. Till himlen mera än till jorden min kärlek hör, försmå ej den! I himlen är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O, den som re'n der uppe vore! O, den som nu med dig fick dö och segrande till gudar fore i famnen på sin bleka mö! När då de andra kämpar rida ur silfverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vän, och se på dig. När Valhalls mör kring bordet bringa de mjödhorn med sitt skum af gull, med dig jag ensamt skulle klinga, och hviska öm och kärleksfull. En löfsal ville jag oss bygga på näset vid en mörkblå bugt. Der låge vi i skuggan trygga af lunden med den gyllne frukt. När Valhalls sol sig återtände (hur klart, hur härligt är dess bloss!), till gudarna vi återvände och längtade dock hem till oss. Med stjernor skulle jag bekransa din panna, dina lockars glöd: i Vingolfs sal jag skulle dansa min bleka lilja rosenröd; till dess jag dig ur dansen droge till kärlekens, till fridens tjäll, der silfverskäggig Brage sloge din brudsång ny för hvarje qväll. Hur vakan sjunger genom lunden! den sången är från Valhalls strand Hur månen skiner öfver sunden! han lyser ur de dödas land. Den sången och det ljuset båda en verld af kärlek utan sorg; den verlden ville jag väl skåda med dig, med dig, min Ingeborg! Gråt icke! ännu lifvet strömmar i mina ådror, gråt ej så! Men kärlekens och mannens drömmar kringsvärma gerna i det blå. Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina ögon se på mig, hur lätt du lockar svärmarn neder från gudars salighet till dig! - "Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva i skogen kuttrar om sin tro; men lärkan slumrar än på tufva hos maken i sitt varma bo. De lycklige! dem skiljer ingen, när dagen kommer eller far, men deras lif är fritt som vingen, som bär i skyn det glada par. "Se, dagen gryr." Nej, det är flamman af någon vårdkas österut. Ännu vi kunna språka samman, än har den kära natt ej slut. Försof dig, dagens gyllne stjerna, och morna se'n dig långsamt till! För Frithiof må du sofva gerna till Ragnarök, om du så vill. Dock, det är fåfängt till att hoppas, der blåser re'n en morgonvind, och redan österns rosor knoppas så friska som på Ingborgs kind. En vingad sångarskara qvittrar (en tanklös hop) i klarnad sky, och lifvet rörs och vågen glittrar, och skuggorna och älskarn fly. Der kommer hon i all sin ära! Förlåt mig, gyllne sol, min bön! Jag känner det, en gud är nära, hur präktig är hon dock, hur skön! O, den som fram i banan trädde så väldig, som du träder nu, och stolt och glad sin lefnad klädde i ljus och seger, liksom du! Här ställer jag inför ditt öga det skönaste, du sett i Nord. Tag henne i din vård, du höga! hon är din bild på grönklädd jord. Dess själ är ren som dina strålar, dess öga som din himmel blått, och samma guld, din hjessa målar, har hon i sina lockar fått. - Farväl, min älskade! En annan, en längre natt vi ses igen. Farväl! Ännu en kyss på pannan, och en på dina läppar än! Sof nu, och dröm om mig och vakna vid middag; och med trogen själ tälj timmarna som jag, och sakna och brinn som jag! Farväl, farväl!
B. Crusell sets stanzas 1-2
Text Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7 [author's text checked 2 times against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiofs lycka", 1826, stanzas 1-2 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 3 [sung text checked 1 time]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in English, a translation by H. Spalding, Captain , "Frithiof's good fortune", appears in The Tale of Frithiof, in Frithiof's Saga, no. 7, first published 1872 ; composed by Maude Valérie White.
- Also set in German (Deutsch), a translation by G. Berger , "Frithjofs Glück", appears in Die Frithjofs-Sage, no. 7 ; composed by Maude Valérie White.
Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- ENG English (William Lewery Blackley) , "Frithiof's Joy", appears in Frithiof's Saga, no. 7
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Le bonheur de Frithiof", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
- GER German (Deutsch) (Amalia von Helvig) , "Frithiof's Glück", appears in Die Frithiofs-Sage, no. 7
Researcher for this page: Pierre Mathé [Guest Editor]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 192
Word count: 1139
"Though Bele's sons may widely sound, From vale to vale, the battle-cry, I go not forth; my battle-ground, My world, in Balder's grove doth lie. From thence no backward glance I'll cast On kingly spite or earthly care; But joys of the immortals taste United with my Ingborg fair. "As long as glowing sunshine hovers O'er flowers fair in purple light, Like rosy-tinted veil that covers The bosom of my Ingborg bright, -- So long I wander by the strand, By longing ceaselessly devoured, And, sighing, trace upon the sand Her name belovéd, with my sword. "How slowly pass the hours away! Why, son of Delling, lingerest thou? Hast thou not marked each isle and bay, Each hill and grove, full oft ere now? Doth no belov'd one westward dwell Who for thy coming long doth grieve, And flieth to thy breast to tell Her love at dawn, her love at eve? "But, weary with thy course, at last Thou sinkest downwards from the height; Her rosy carpet eve doth haste To spread for all the gods' delight; Of love waves whisper as they flee; Winds whisper love in breathing light; Mother of gods! I welcome thee, In bridal pearls arrayed, O Night! "Each silent star glides through the sky, Like lover to his mistress true: Over the waves, Ellida, fly; Speed, speed us on, ye billows blue! To home of loving gods we steer, Where yonder lies the holy grove; And Balder's temple standeth near, Where dwells the goddess of my love. "How happy spring I to the strand! Beloved Earth, I press thee glad! And you, ye little flowers, that stand My path to gem with white and red. Thou Moon, with silvery light that beamest Round mound, and grove, and temple tall, How fair thou sittest there, and dreamest, Like Saga in a bridal hall. "Who taught thee, flowery brook, to tell In murmur sweet, my love exprest? Who gave thee, Northland's nightingale, Those wailings, stolen from my breast? The fairies paint in sunset hues My Ingeborg on cloud-banks gray; A rival beauty Freya views, And, jealous, breathes the form away. "Yet may her image now depart, Since, fair as Hope, here cometh she; Still, as in childhood, true of heart, She bringeth love's reward to me. Come, darling, to my fond caressing, Cling to this heart, where thou art dear; My soul's delight, my being's blessing, Come to my arms, and linger there. "As slender as the lily slight, As blooming as the opened rose; Thou art as pure as Balder bright, Yet warm of heart, as Freya glows. Kiss me, my Ingborg; let my love In joy bring kindred joy to thee; For earth beneath and heaven above Both vanish when thou kissest me. “Fear not -- no danger cometh near; There standeth Björn with trusty blade, And men enough, if need there were, To shield us 'gainst the world arrayed. And I, oh! could I but contend For thee, as now embracing me, Glad to Valhalla should I wend, And thou shouldst my Valkyria be. "Of Balder's wrath what whisperest thou? He, tender god, ne'er loveth ill Those fond ones who, with plighted vow, In loving, his decrees fulfil. He who true faith in heart doth bear, And beaming sunshine on his brow, Was e'er his love to Nanna dear More pure, more warm, than ours is now? "There stands his image; he is near; How softly gazing from above! And I will offer to him here A heart that glows with faithful love. Kneel down with me; there cannot be For Balder fairer sacrifice Than faithful hearts, which lovingly Unite in truth as firm as his. "To heaven, more than earth, my love Belongs; despise it, spurn it not; For it was born in heaven above, And longeth homeward to be brought. Oh, would we were already sped! Oh, would we could together die! That I triumphantly might lead My pallid Ingborg to the sky. "Then, when to strife the warriors went, Through silver portals as they ride, I'd gaze on thee, a trusty friend, And sit rejoicing by thy side. When Valhall's maidens passed around The mead horns, crowned with foam of gold, To thee alone my pledge should sound, Thy name alone with love be told. "On some fair sea-surrounded isle I'd build for thee a bower of love, And there the time away we'd while, Midst golden fruits in shadowy grove. And when, with clear and lovely ray, Valhalla's sun illumed the plain, Back to the gods we'd take our way, But long to reach our isle again. "And I'd adorn with starlight glance The golden tresses of thy head, And high in Vingolf's hall should dance My pallid lily rosy red. Then from the dance my love I'd bring To bowers of peace, in fondness true, And Brage, silver-bearded, sing Thy nuptial song, forever new. "How sings the throstle in the grove! Its song is from Valhalla's strand; How sweetly shines the moon above! It shineth from the spirits' land. Both song and shining join to tell Of worlds of love unmarred by care: Would in such worlds that I might dwell With thee -- with thee, my Ingborg fair! "Nay, weep not -- weep not; life still streams Within my veins: oh! weep no more. But mortals' love and mortals' dreams Are ever upward prone to soar. Ah! stretch but hitherward thine arms, Bend but thy loving eyes on me, And see! how soon thy fondness charms Thy dreamer back from heaven to thee." "Hist! 'tis the lark?" -- "Nay, 'tis a dove, That cooeth fondness in the shade; The lark is slumbering 'neath the grove, In sheltered nest beside its mate. Oh! happy they, for daylight brings To them no cause for dread or fear; Their lives are free as are the wings That skyward waft the gladsome pair. "See! morning dawns." -- "Nay, 'tis the glow Of watchful beacons eastward shed; Our love we still may whisper low, Nor yet the happy night is sped. Belate thee, golden star of day! O morning, slumber, slumber still! For Frithiof may'st thou sleep away Till Ragnarök, if such thy will. "But ah! in vain the loving hope; Already morning's breezes blow, Already eastern roses ope, As bright as Ingborg's cheek can glow. The band of wingéd songsters twitters, All joyous in the bright'ning sky; And earth awakes, and ocean glitters, Away must gloom and lovers fly. "Now mounts the sun in majesty: Forgive, O golden god, my prayer; I feel thy near divinity: How noble art thou, and how fair! Oh! that I so my path could tread, Like thee, in majesty and might; And, proud and glad, my life be clad, Like thine, in victory and light. "Now here, before thine eyes, I set The fairest maiden in the North; Watch over her, O Balder great! Thine image she on grassy earth. Her soul is spotless as thy ray; Her eye is as thy heaven blue; And thy bright gold, that decks the day, Glows in her lovely tresses too. "Farewell, my Ingeborg! and now Another night we must await. Farewell! one kiss upon thy brow, And one upon thy lips so sweet. Now sleep and dream of me, and, waking, Still on our love in fond thought dwell; Count of the hours, as I do, taking; Loving, as I do. Fare thee well!
Confirmed with: Rev. William Lewery Blackley, Fithoiof’s Saga from the Swedish of Esaias Tegnér, Bishop of Wexiö, First American edition edited by Bayard Taylor, New York: Leypoldt & Holt, 1867, pages 45-53.
Text Authorship:
- by William Lewery Blackley (1830 - 1902), "Frithiof's Joy", appears in Frithiof's Saga, no. 7 [author's text checked 1 time against a primary source]
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- [ None yet in the database ]
Researcher for this page: Sharon Krebs [Senior Associate Editor]
This text was added to the website: 2025-12-24
Line count: 192
Word count: 1231