LiederNet logo

CONTENTS

×
  • Home | Introduction
  • Composers (20,485)
  • Text Authors (20,285)
  • Go to a Random Text
  • What’s New
  • A Small Tour
  • FAQ & Links
  • Donors
  • DONATE

UTILITIES

  • Search Everything
  • Search by Surname
  • Search by Title or First Line
  • Search by Year
  • Search by Collection

CREDITS

  • Emily Ezust
  • Contributors (1,121)
  • Contact Information
  • Bibliography

  • Copyright Statement
  • Privacy Policy

Follow us on Facebook

by Esaias Tegnér (1782 - 1846)
Translation by Amalia von Helvig (1776 - 1831)

Frithiofs lycka
Language: Swedish (Svenska) 
Our translations:  FRE
Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej; i Balders hage
der är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.

Hur långsamt gå de tröga stunder!
Du Dellings son, hvi dröjer du?
Har du ej skådat berg och lunder
och sund och öar förr än nu?
Bor ingen mö i vestersalar,
som väntar dig för länge se'n
och flyger till ditt bröst och talar
om kärlek först, om kärlek se'n?

Dock ändtlig, trött af vägens möda,
du sjunker ner ifrån din höjd,
och qvällen drar det rosenröda
sparlakanet för gudars fröjd.
Om kärlek hviska jordens floder,
om kärlek hviskar himlens fläkt.
Välkommen, natt, du gudars moder,
med perlor på din bröllopsdrägt!

Hur tyst de höga stjernor skrida,
likt älskarn till en mö på tå!
Flyg öfver färden, min Ellida,
skjut på, skjut på, du bölja blå!
Der borta ligga gudens lunder,
till goda gudar styra vi,
och Balderstemplet står derunder,
med kärlekens gudinna i.

Hur lycklig träder jag på stranden!
Du jord, jag ville kyssa dig,
och er, I blommor små, som randen
med hvitt och rödt den krökta stig!
Du måne, som ditt skimmer tömmer
kring lund och tempel, hög och vård,
hur skön du sitter der och drömmer,
lik Saga i en bröllopsgård!

Hvem lärde dig, du bäck, som talar
med blommorna, min känslas röst?
Hvem gaf er, Nordens näktergalar,
den klagan, stulen ur mitt bröst?
Med qvällens rodnad alfer måla
min Ingborgs bild på mörkblå duk;
den bilden kan ej Freja tåla,
hon blåser bort den, afundsjuk.

Dock gerna hennes bild försvinne!
Der är hon sjelf, som hoppet skön,
och trogen som ett barndomsminne;
hon kommer med min kärleks lön.
Kom, älskade, och låt mig trycka
dig till det hjerta, du är kär!
Min själs begär, min lefnads lycka,
kom i min famn och hvila der!

Så smärt som stjelken af en lilja,
så fyllig som en mognad ros!
Du är så ren som gudars vilja,
och dock så varm som Freja tros.
Kyss mig, min sköna! Låt min låga
få genomströmma äfven dig!
Ack! jordens rund och himlens båga
försvinna, när du kysser mig.

Var icke rädd, här fins ej fara;
Björn står der nere med sitt svärd,
med kämpar nog att oss försvara,
om det behöfdes, mot en verld.
Jag sjelf, o att jag strida finge
för dig, som jag dig håller nu!
Hur lycklig jag till Valhall ginge,
om min valkyria vore du!

Hvad hviskar du om Balders vrede?
Han vredgas ej, den fromme gud,
den älskande, som vi tillbede,
vårt hjertas kärlek är hans hud;
den gud med solsken på sin panna,
med evig trohet i sin barm:
var ej hans kärlek till sin Nanna,
som min till dig, så ren, så varm?

Der står hans bild, han sjelf är nära,
hur mildt han ser på mig, hur huldt!
Till offer vill jag honom bära
ett hjerta varmt och kärleksfullt
Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
ej skönare för Balder fans,
än tvenne hjertan, hvilka lofva
hvarann en trohet, fast som hans.

Till himlen mera än till jorden
min kärlek hör, försmå ej den!
I himlen är han ammad vorden
och längtar till sitt hem igen.
O, den som re'n der uppe vore!
O, den som nu med dig fick dö
och segrande till gudar fore
i famnen på sin bleka mö!

När då de andra kämpar rida
ur silfverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vän, och se på dig.
När Valhalls mör kring bordet bringa
de mjödhorn med sitt skum af gull,
med dig jag ensamt skulle klinga,
och hviska öm och kärleksfull.

En löfsal ville jag oss bygga
på näset vid en mörkblå bugt.
Der låge vi i skuggan trygga
af lunden med den gyllne frukt.
När Valhalls sol sig återtände
(hur klart, hur härligt är dess bloss!),
till gudarna vi återvände
och längtade dock hem till oss.

Med stjernor skulle jag bekransa
din panna, dina lockars glöd:
i Vingolfs sal jag skulle dansa
min bleka lilja rosenröd;
till dess jag dig ur dansen droge
till kärlekens, till fridens tjäll,
der silfverskäggig Brage sloge
din brudsång ny för hvarje qväll.

Hur vakan sjunger genom lunden!
den sången är från Valhalls strand
Hur månen skiner öfver sunden!
han lyser ur de dödas land.
Den sången och det ljuset båda
en verld af kärlek utan sorg;
den verlden ville jag väl skåda
med dig, med dig, min Ingeborg!

Gråt icke! ännu lifvet strömmar
i mina ådror, gråt ej så!
Men kärlekens och mannens drömmar
kringsvärma gerna i det blå.
Ack, blott din famn mot mig du breder,
blott dina ögon se på mig,
hur lätt du lockar svärmarn neder
från gudars salighet till dig! -

"Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva
i skogen kuttrar om sin tro;
men lärkan slumrar än på tufva
hos maken i sitt varma bo.
De lycklige! dem skiljer ingen,
när dagen kommer eller far,
men deras lif är fritt som vingen,
som bär i skyn det glada par.

"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
af någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försof dig, dagens gyllne stjerna,
och morna se'n dig långsamt till!
För Frithiof må du sofva gerna
till Ragnarök, om du så vill.

Dock, det är fåfängt till att hoppas,
der blåser re'n en morgonvind,
och redan österns rosor knoppas
så friska som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara qvittrar
(en tanklös hop) i klarnad sky,
och lifvet rörs och vågen glittrar,
och skuggorna och älskarn fly.

Der kommer hon i all sin ära!
Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
Jag känner det, en gud är nära,
hur präktig är hon dock, hur skön!
O, den som fram i banan trädde
så väldig, som du träder nu,
och stolt och glad sin lefnad klädde
i ljus och seger, liksom du!

Här ställer jag inför ditt öga
det skönaste, du sett i Nord.
Tag henne i din vård, du höga!
hon är din bild på grönklädd jord.
Dess själ är ren som dina strålar,
dess öga som din himmel blått,
och samma guld, din hjessa målar,
har hon i sina lockar fått. -

Farväl, min älskade! En annan,
en längre natt vi ses igen.
Farväl! Ännu en kyss på pannan,
och en på dina läppar än!
Sof nu, och dröm om mig och vakna
vid middag; och med trogen själ
tälj timmarna som jag, och sakna
och brinn som jag! Farväl, farväl!

Available sung texts: (what is this?)

•   B. Crusell 

B. Crusell sets stanzas 1-2

Text Authorship:

  • by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7 [author's text checked 2 times against a primary source]

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):

  • by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiofs lycka", 1826, stanzas 1-2 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 3 [sung text checked 1 time]

Settings in other languages, adaptations, or excerpts:

  • Also set in English, a translation by H. Spalding, Captain , "Frithiof's good fortune", appears in The Tale of Frithiof, in Frithiof's Saga, no. 7, first published 1872 ; composed by Maude Valérie White.
    • Go to the text.
  • Also set in German (Deutsch), a translation by G. Berger , "Frithjofs Glück", appears in Die Frithjofs-Sage, no. 7 ; composed by Maude Valérie White.
    • Go to the text.

Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):

  • FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Le bonheur de Frithiof", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
  • GER German (Deutsch) (Amalia von Helvig) , "Frithiof's Glück", appears in Die Frithiofs-Sage, no. 7


Researcher for this page: Pierre Mathé [Guest Editor]

This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 192
Word count: 1139

Frithiof's Glück
Language: German (Deutsch)  after the Swedish (Svenska) 
  Wohl mögen Bele's Söhne ziehen 
Auf Werbung weit und breit durchs Feld:
Zu Baldurs Haine will ich fliehen, 
Dort ist mein Wahlplatz, meine Welt. 
Und nimmer schau ich mehr zurücke 
Auf Fürstenrach' und Erdensorg';
Trink ich doch seel'ger Götter Glücke 
Vereint mit meiner Ingeborg. 

  So lang' die Sonn' in warmer Feier
Mit Purpurglanz das Thal erfüllt,
Wie rosig der Geliebten Schleier
Des Busens Blumenwelt umhüllt;
So lang irr' einsam ich am Strande,
Von reger Sehnsucht Pein verzehrt,
Und schreibe seufzend dort im Sande
Den theuren Namen mit dem Schwert.

  Wie träg die langen Stunden schreiten! 
Was zögerst Du, o Dellings Sohn? --
Sahst Berg und Thal seit ew'gen Zeiten, 
Nicht Meer und Land Du lange schon? --
Harrt dort im West, dich zu empfangen, 
Kein Mägdlein Deiner, glutbeseelt:
Die, Dir im Arm, mit heissen Wangen 
Von Liebe früh und spät erzählt. 

  Doch endlich müd' vom Wege schreitet 
Hinab er in sein goldnes Haus, 
Und für die Lust der Götter breitet 
Sein Rosenbett der Abend aus. 
Von tiefer Sehnsucht Glut entglommen, 
Haucht Luft und Welle Liebesbrand; 
Sei, Göttermutter Nacht, willkommen! --
Mit Perlen um dein Brautgewand.

  Nur sacht die hohen Sterne gleiten, 
Wie leis' ein Knab' zum Liebchen schleicht. --
Schwill' fördernd an Ellida's Seiten, 
Du Flut, dass bald ihr Ziel erreicht: 
Wir steuern zu des Gottes Hainen, 
Getrost zu guten Göttern hin --
Schon seh' ich Baldurs Tempel scheinen, 
Der Liebe Göttin wohnet drinn.

  Ha! froh betret' ich schon den Boden, 
Ich küsse Dich, geliebt Gestad', 
Euch Blumen zart, die weiss' und rothen, 
Umsaümend den gewundenen Pfad. 
Wie Du, o Mond! still wandelnd säumst, 
Hoch über Tempel, Hain und Maal, 
Strahlst Du so silbermild und träumest, 
Gleich Saga wo im Hochzeitsaal!

  Wer lehrt Dich des Gefühles Lallen,
Du Quelle, die um Blumen schwillt,
Wer gab euch, Nordens Nachtigallen,
Den Ton, der meiner Brust entquillt? --
Mit Abendroth die Alten malen
Ihr Bild auf nächt'ger Wolken Graus;
Doch Freya will es überstrahlen,
Und löscht es neidisch wieder aus.

  Erbleich' es denn im Luftgefilde --
Wie Hoffnung schön, naht selbst sie schon. --
Treu wie der Kinderzeit Gebilde,
Bringt sie der treuen Liebe Lohn.
Geliebte, komm! -- dass ich Dich drücke 
Auf dieses Herz, erfüllt von Dir; 
Der Seele Wunsch -- des Lebens Glücke, 
Halt' ich in meinen Armen hier. 

  Der Rose gleich an süsser Fülle,
Ein Lilienstengel, schlank erblüht,
Bist rein Du, wie der Götter Wille,
Und dennoch warm, wie Freya glüht.
Küss mich, o Holde, lass die Wogen
Auch Dich durchströmen meiner Lust!
Der Erde Rund, des Himmels Bogen
Verschwinden mir an Deiner Brust.

  Was bebst Du? -- Fürchte nicht Gefahren, 
Zur Wacht ist Björn uns hingestellt, 
Mit Kämpfern, stark uns zu bewahren, 
Wär's nöthig, gegen eine Welt.
Ich selbst, wie nun ich Dich umschlinge,
Gleich freudig kämpft' ich für Dich hier,
Aus Deinem Arm gen Wallhall ginge
Ich gern, wärst Du Wallkyre mir.

  Was flüsterst Du von Baldurs Grimme?
Wen hat der Fromme je bedroht? 
Uns liebend, folgen wir der Stimme 
Des Liebenden, der so gebot. 
Der Gott, mit ew'ger Treu im Herzen,
Auf seiner Stirne himmlisch Licht,
Liebt rein und treu, in Lust und Schmerzen,
Wie wir, er seine Nanna nicht? --

  Hier steht sein Bild, und seine Nähe
Empfind' ich, wie so mild es blickt!
O dass auf uns er niedersähe,
In unsre Herzen, liebentzückt! --
Beug' deine Knie mit mir, ihm flammet 
Kein Opfer würd'ger vom Altar 
Als Liebe, die vom Himmel stammet, 
Und Treu', fest wie die seine war.

  Ja, nicht von ird'schem Ursprung zeuget
Mein Lieben -- rein durchglüht es mich;
Im Himmel ward es aufgesäuget
Und sehnt zurück zur Heimath sich.
O wer doch schon dort oben weilte!
Wer, scheidend hier von Fehl und Harm,
Ein Sieger, zu den Göttern eilte
Mit seinem bleichen Lieb im Arm! --

  Wenn dann die andern Kämpen reiten
Durch's Silberthor zu Wallhall's Au'n:
Säss' still ich treu an Deiner Seiten,
Beglückt, in's Auge Dir zu schau'n.
Und trügen Wallhall's Mägd' im Kreise
Das Horn umher mit goldnem Schaum,
Wir klingten mit einander leise,
Und kos'ten süss im Liebestraum.

  Uns eine Laube wollt' ich bauen
Am Ufer dunkelbauer Bucht,
Wo Balsamdüfte niederthauen
Aus Hainen, voll von gold'ner Frucht.
Und theilten unter Wallhalls Sonne
(Wie klar und herrlich lacht ihr Strahl!)
Wir auch der Götter Näh' und Wonne,
Am liebsten blieb' uns unser Thal.

  Mit Sternen wollt' ich Dir umkränzen
Die goldnen Locken seidenweich,
In Wingolfs Saal schwäng' ich in Tänzen
Zur Rose meine Lilie bleich.
Dürft' ich zur Laube dann Dich leiten,
Dem Tempel süsser Liebestreu;
Schlüg' Braga auf den goldnen Saiten
Ein Brautlied jeden Abend neu.

  Hörst Du der Wachtel Schlag im Haine! 
Ihr Lied ertönt von Wallhalls Strand,
Die Flut erglänzt im Mondenscheine, 
Er leuchtet aus der Seelen Land. 
Und beides, Lied und Licht, verkündet 
Die Welt der Liebe, frei von Sorg':
Ach, schaut' ich bald sie doch, verbündet 
Mit Dir, mit Dir, o Ingeborg!

  O, weine nicht! Noch strömt ja Leben
In meinen Adern -- wein' nicht mehr! --
Doch Lieb' und Männerträume schweben
Gern in dem blauen Raum umher --
Ach, wenn Du Deinen Arm mir breitest,
Zu mir nur wendest Deinen Blick,
Leicht aus dem Göttersaale leitest
Den Schwärmer Du zu Dir zurück!

  "Still! 's ist die Lerche!" -- nein, im Haine
Girrt eine Taub' im Traum vor Lust.
Noch schläft die Lerch' am grünen Raine
Im warmen Nest an Liebchens Brust.
Nicht kann der Tag euch Trennung bringen,
Beglückte, wie er naht und weicht,
Indess gepaart mit freien Schwingen
Ihr wirbelnd in die Lüfte steigt.

  "Schon tagt es, schau!" -- Nein, östlich flammen 
Lärmzeichen wohl von hoher Wacht --
Noch plaudern wir getrost zusammen,
Noch endet nicht die traute Nacht.
Verschlaf am Himmelszelt Dich immer 
Für heut – des Tages goldner Stern; 
Und schlief bis Ragnaröck Dein Schimmer, 
Um Frithiofs willen möcht' er's gern!

  Vergebens doch, der Liebe Kosen
Stört herb der kühle Morgenwind.
Schön knospen dort des Ostes Rosen
So frisch, wie Deine Wangen sind.
Hell tönt dem neuen Tag entgegen 
Der Vögelschaaren jubelnd Lied,
Dieweil vor seinem lautern Regen
Der Schatten und die Lieb' entflieht.

  Dort leuchtet sie herauf vom Meere! --
Vergib, o Sonne, was ich bat! --
Ich grüsse Dich, Du Schöne, Hehre, 
Und fühl's, dass eine Gottheit naht.
O wer die Bahn, so hehr und mächtig,
Beträt', als Du sie nun betrittst,
Und wandelte so froh und prächtig,
Wie Du, von Licht und Sieg umblitzt!

  Hier steht das Schönste, goldne Sonne, 
Was je im Nord Dein Strahl beschien.
Beschütze meines Lebens Wonne, 
Dein Bild auf dieser Erde Grün.
Rein ist ihr Herz, wie Deine Strahlen,
Ihr Aug' Dein Himmel, blau und klar,
Und nicht mit lichterm Golde prahlen
Kann Deine Stirn, als dieses Haar.

  Leb wohl mein Lieb', nimm, eh' wir scheiden, 
Auf Stirn und Lippen noch den Kuss! --
Bald dämmert eine Nacht uns beiden,
Die nicht so flüchtig enden muss. 
Schlaf nun und träum' von mir -- und zähle 
Die Stunden, wenn Du spät erwacht, 
Wie ich, mit gluterfüllter Seele! --
Nun guten Morgen, gute Nacht!

Confirmed with: Die Frithiofs-Sage von Esaias Tegnér, Bischof von Wexiō, Aus dem Schwedischen übersetzt von Amalie von Helvig, geborner Freiin von Imhoff, Stuttgart und Tubingen: in der J.G. Cotta'schen Buchhandlung, 1826, pages 50-58.


Text Authorship:

  • by Amalia von Helvig (1776 - 1831), "Frithiof's Glück", appears in Die Frithiofs-Sage, no. 7 [author's text checked 1 time against a primary source]

Based on:

  • a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7
    • Go to the text page.

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):

    [ None yet in the database ]


Researcher for this page: Sharon Krebs [Senior Associate Editor]

This text was added to the website: 2025-12-20
Line count: 192
Word count: 1136

Gentle Reminder

This website began in 1995 as a personal project by Emily Ezust, who has been working on it full-time without a salary since 2008. Our research has never had any government or institutional funding, so if you found the information here useful, please consider making a donation. Your help is greatly appreciated!
–Emily Ezust, Founder

Donate

We use cookies for internal analytics and to earn much-needed advertising revenue. (Did you know you can help support us by turning off ad-blockers?) To learn more, see our Privacy Policy. To learn how to opt out of cookies, please visit this site.

I acknowledge the use of cookies

Contact
Copyright
Privacy

Copyright © 2025 The LiederNet Archive

Site redesign by Shawn Thuris