Kung Beles söner gerna drage från dal till dal att be om svärd. Mitt få de ej; i Balders hage der är min valplats, är min verld. Der vill jag ej tillbaka blicka på kungars hämnd, på jordens sorg, men endast gudars glädje dricka tvemännings med min Ingeborg. Så länge ännu solen tömmer sin purpurglans på blomstren varm, lik rosenfärgadt skir, som gömmer en blomsterverld, min Ingborgs barm: så länge irrar jag på stranden, af längtan, evig längtan tärd, och ritar suckande i sanden det kära namnet med mitt svärd. Hur långsamt gå de tröga stunder! Du Dellings son, hvi dröjer du? Har du ej skådat berg och lunder och sund och öar förr än nu? Bor ingen mö i vestersalar, som väntar dig för länge se'n och flyger till ditt bröst och talar om kärlek först, om kärlek se'n? Dock ändtlig, trött af vägens möda, du sjunker ner ifrån din höjd, och qvällen drar det rosenröda sparlakanet för gudars fröjd. Om kärlek hviska jordens floder, om kärlek hviskar himlens fläkt. Välkommen, natt, du gudars moder, med perlor på din bröllopsdrägt! Hur tyst de höga stjernor skrida, likt älskarn till en mö på tå! Flyg öfver färden, min Ellida, skjut på, skjut på, du bölja blå! Der borta ligga gudens lunder, till goda gudar styra vi, och Balderstemplet står derunder, med kärlekens gudinna i. Hur lycklig träder jag på stranden! Du jord, jag ville kyssa dig, och er, I blommor små, som randen med hvitt och rödt den krökta stig! Du måne, som ditt skimmer tömmer kring lund och tempel, hög och vård, hur skön du sitter der och drömmer, lik Saga i en bröllopsgård! Hvem lärde dig, du bäck, som talar med blommorna, min känslas röst? Hvem gaf er, Nordens näktergalar, den klagan, stulen ur mitt bröst? Med qvällens rodnad alfer måla min Ingborgs bild på mörkblå duk; den bilden kan ej Freja tåla, hon blåser bort den, afundsjuk. Dock gerna hennes bild försvinne! Der är hon sjelf, som hoppet skön, och trogen som ett barndomsminne; hon kommer med min kärleks lön. Kom, älskade, och låt mig trycka dig till det hjerta, du är kär! Min själs begär, min lefnads lycka, kom i min famn och hvila der! Så smärt som stjelken af en lilja, så fyllig som en mognad ros! Du är så ren som gudars vilja, och dock så varm som Freja tros. Kyss mig, min sköna! Låt min låga få genomströmma äfven dig! Ack! jordens rund och himlens båga försvinna, när du kysser mig. Var icke rädd, här fins ej fara; Björn står der nere med sitt svärd, med kämpar nog att oss försvara, om det behöfdes, mot en verld. Jag sjelf, o att jag strida finge för dig, som jag dig håller nu! Hur lycklig jag till Valhall ginge, om min valkyria vore du! Hvad hviskar du om Balders vrede? Han vredgas ej, den fromme gud, den älskande, som vi tillbede, vårt hjertas kärlek är hans hud; den gud med solsken på sin panna, med evig trohet i sin barm: var ej hans kärlek till sin Nanna, som min till dig, så ren, så varm? Der står hans bild, han sjelf är nära, hur mildt han ser på mig, hur huldt! Till offer vill jag honom bära ett hjerta varmt och kärleksfullt Böj knä med mig! ej bättre gåfva, ej skönare för Balder fans, än tvenne hjertan, hvilka lofva hvarann en trohet, fast som hans. Till himlen mera än till jorden min kärlek hör, försmå ej den! I himlen är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O, den som re'n der uppe vore! O, den som nu med dig fick dö och segrande till gudar fore i famnen på sin bleka mö! När då de andra kämpar rida ur silfverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vän, och se på dig. När Valhalls mör kring bordet bringa de mjödhorn med sitt skum af gull, med dig jag ensamt skulle klinga, och hviska öm och kärleksfull. En löfsal ville jag oss bygga på näset vid en mörkblå bugt. Der låge vi i skuggan trygga af lunden med den gyllne frukt. När Valhalls sol sig återtände (hur klart, hur härligt är dess bloss!), till gudarna vi återvände och längtade dock hem till oss. Med stjernor skulle jag bekransa din panna, dina lockars glöd: i Vingolfs sal jag skulle dansa min bleka lilja rosenröd; till dess jag dig ur dansen droge till kärlekens, till fridens tjäll, der silfverskäggig Brage sloge din brudsång ny för hvarje qväll. Hur vakan sjunger genom lunden! den sången är från Valhalls strand Hur månen skiner öfver sunden! han lyser ur de dödas land. Den sången och det ljuset båda en verld af kärlek utan sorg; den verlden ville jag väl skåda med dig, med dig, min Ingeborg! Gråt icke! ännu lifvet strömmar i mina ådror, gråt ej så! Men kärlekens och mannens drömmar kringsvärma gerna i det blå. Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina ögon se på mig, hur lätt du lockar svärmarn neder från gudars salighet till dig! - "Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva i skogen kuttrar om sin tro; men lärkan slumrar än på tufva hos maken i sitt varma bo. De lycklige! dem skiljer ingen, när dagen kommer eller far, men deras lif är fritt som vingen, som bär i skyn det glada par. "Se, dagen gryr." Nej, det är flamman af någon vårdkas österut. Ännu vi kunna språka samman, än har den kära natt ej slut. Försof dig, dagens gyllne stjerna, och morna se'n dig långsamt till! För Frithiof må du sofva gerna till Ragnarök, om du så vill. Dock, det är fåfängt till att hoppas, der blåser re'n en morgonvind, och redan österns rosor knoppas så friska som på Ingborgs kind. En vingad sångarskara qvittrar (en tanklös hop) i klarnad sky, och lifvet rörs och vågen glittrar, och skuggorna och älskarn fly. Der kommer hon i all sin ära! Förlåt mig, gyllne sol, min bön! Jag känner det, en gud är nära, hur präktig är hon dock, hur skön! O, den som fram i banan trädde så väldig, som du träder nu, och stolt och glad sin lefnad klädde i ljus och seger, liksom du! Här ställer jag inför ditt öga det skönaste, du sett i Nord. Tag henne i din vård, du höga! hon är din bild på grönklädd jord. Dess själ är ren som dina strålar, dess öga som din himmel blått, och samma guld, din hjessa målar, har hon i sina lockar fått. - Farväl, min älskade! En annan, en längre natt vi ses igen. Farväl! Ännu en kyss på pannan, och en på dina läppar än! Sof nu, och dröm om mig och vakna vid middag; och med trogen själ tälj timmarna som jag, och sakna och brinn som jag! Farväl, farväl!
B. Crusell sets stanzas 1-2
Text Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7 [author's text checked 2 times against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiofs lycka", 1826, stanzas 1-2 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 3 [sung text checked 1 time]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in English, a translation by H. Spalding, Captain , "Frithiof's good fortune", appears in The Tale of Frithiof, in Frithiof's Saga, no. 7, first published 1872 ; composed by Maude Valérie White.
- Also set in German (Deutsch), a translation by G. Berger , "Frithjofs Glück", appears in Die Frithjofs-Sage, no. 7 ; composed by Maude Valérie White.
Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Le bonheur de Frithiof", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
- GER German (Deutsch) (Amalia von Helvig) , "Frithiof's Glück", appears in Die Frithiofs-Sage, no. 7
Researcher for this page: Pierre Mathé [Guest Editor]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 192
Word count: 1139
Wohl mögen Bele's Söhne ziehen Auf Werbung weit und breit durchs Feld: Zu Baldurs Haine will ich fliehen, Dort ist mein Wahlplatz, meine Welt. Und nimmer schau ich mehr zurücke Auf Fürstenrach' und Erdensorg'; Trink ich doch seel'ger Götter Glücke Vereint mit meiner Ingeborg. So lang' die Sonn' in warmer Feier Mit Purpurglanz das Thal erfüllt, Wie rosig der Geliebten Schleier Des Busens Blumenwelt umhüllt; So lang irr' einsam ich am Strande, Von reger Sehnsucht Pein verzehrt, Und schreibe seufzend dort im Sande Den theuren Namen mit dem Schwert. Wie träg die langen Stunden schreiten! Was zögerst Du, o Dellings Sohn? -- Sahst Berg und Thal seit ew'gen Zeiten, Nicht Meer und Land Du lange schon? -- Harrt dort im West, dich zu empfangen, Kein Mägdlein Deiner, glutbeseelt: Die, Dir im Arm, mit heissen Wangen Von Liebe früh und spät erzählt. Doch endlich müd' vom Wege schreitet Hinab er in sein goldnes Haus, Und für die Lust der Götter breitet Sein Rosenbett der Abend aus. Von tiefer Sehnsucht Glut entglommen, Haucht Luft und Welle Liebesbrand; Sei, Göttermutter Nacht, willkommen! -- Mit Perlen um dein Brautgewand. Nur sacht die hohen Sterne gleiten, Wie leis' ein Knab' zum Liebchen schleicht. -- Schwill' fördernd an Ellida's Seiten, Du Flut, dass bald ihr Ziel erreicht: Wir steuern zu des Gottes Hainen, Getrost zu guten Göttern hin -- Schon seh' ich Baldurs Tempel scheinen, Der Liebe Göttin wohnet drinn. Ha! froh betret' ich schon den Boden, Ich küsse Dich, geliebt Gestad', Euch Blumen zart, die weiss' und rothen, Umsaümend den gewundenen Pfad. Wie Du, o Mond! still wandelnd säumst, Hoch über Tempel, Hain und Maal, Strahlst Du so silbermild und träumest, Gleich Saga wo im Hochzeitsaal! Wer lehrt Dich des Gefühles Lallen, Du Quelle, die um Blumen schwillt, Wer gab euch, Nordens Nachtigallen, Den Ton, der meiner Brust entquillt? -- Mit Abendroth die Alten malen Ihr Bild auf nächt'ger Wolken Graus; Doch Freya will es überstrahlen, Und löscht es neidisch wieder aus. Erbleich' es denn im Luftgefilde -- Wie Hoffnung schön, naht selbst sie schon. -- Treu wie der Kinderzeit Gebilde, Bringt sie der treuen Liebe Lohn. Geliebte, komm! -- dass ich Dich drücke Auf dieses Herz, erfüllt von Dir; Der Seele Wunsch -- des Lebens Glücke, Halt' ich in meinen Armen hier. Der Rose gleich an süsser Fülle, Ein Lilienstengel, schlank erblüht, Bist rein Du, wie der Götter Wille, Und dennoch warm, wie Freya glüht. Küss mich, o Holde, lass die Wogen Auch Dich durchströmen meiner Lust! Der Erde Rund, des Himmels Bogen Verschwinden mir an Deiner Brust. Was bebst Du? -- Fürchte nicht Gefahren, Zur Wacht ist Björn uns hingestellt, Mit Kämpfern, stark uns zu bewahren, Wär's nöthig, gegen eine Welt. Ich selbst, wie nun ich Dich umschlinge, Gleich freudig kämpft' ich für Dich hier, Aus Deinem Arm gen Wallhall ginge Ich gern, wärst Du Wallkyre mir. Was flüsterst Du von Baldurs Grimme? Wen hat der Fromme je bedroht? Uns liebend, folgen wir der Stimme Des Liebenden, der so gebot. Der Gott, mit ew'ger Treu im Herzen, Auf seiner Stirne himmlisch Licht, Liebt rein und treu, in Lust und Schmerzen, Wie wir, er seine Nanna nicht? -- Hier steht sein Bild, und seine Nähe Empfind' ich, wie so mild es blickt! O dass auf uns er niedersähe, In unsre Herzen, liebentzückt! -- Beug' deine Knie mit mir, ihm flammet Kein Opfer würd'ger vom Altar Als Liebe, die vom Himmel stammet, Und Treu', fest wie die seine war. Ja, nicht von ird'schem Ursprung zeuget Mein Lieben -- rein durchglüht es mich; Im Himmel ward es aufgesäuget Und sehnt zurück zur Heimath sich. O wer doch schon dort oben weilte! Wer, scheidend hier von Fehl und Harm, Ein Sieger, zu den Göttern eilte Mit seinem bleichen Lieb im Arm! -- Wenn dann die andern Kämpen reiten Durch's Silberthor zu Wallhall's Au'n: Säss' still ich treu an Deiner Seiten, Beglückt, in's Auge Dir zu schau'n. Und trügen Wallhall's Mägd' im Kreise Das Horn umher mit goldnem Schaum, Wir klingten mit einander leise, Und kos'ten süss im Liebestraum. Uns eine Laube wollt' ich bauen Am Ufer dunkelbauer Bucht, Wo Balsamdüfte niederthauen Aus Hainen, voll von gold'ner Frucht. Und theilten unter Wallhalls Sonne (Wie klar und herrlich lacht ihr Strahl!) Wir auch der Götter Näh' und Wonne, Am liebsten blieb' uns unser Thal. Mit Sternen wollt' ich Dir umkränzen Die goldnen Locken seidenweich, In Wingolfs Saal schwäng' ich in Tänzen Zur Rose meine Lilie bleich. Dürft' ich zur Laube dann Dich leiten, Dem Tempel süsser Liebestreu; Schlüg' Braga auf den goldnen Saiten Ein Brautlied jeden Abend neu. Hörst Du der Wachtel Schlag im Haine! Ihr Lied ertönt von Wallhalls Strand, Die Flut erglänzt im Mondenscheine, Er leuchtet aus der Seelen Land. Und beides, Lied und Licht, verkündet Die Welt der Liebe, frei von Sorg': Ach, schaut' ich bald sie doch, verbündet Mit Dir, mit Dir, o Ingeborg! O, weine nicht! Noch strömt ja Leben In meinen Adern -- wein' nicht mehr! -- Doch Lieb' und Männerträume schweben Gern in dem blauen Raum umher -- Ach, wenn Du Deinen Arm mir breitest, Zu mir nur wendest Deinen Blick, Leicht aus dem Göttersaale leitest Den Schwärmer Du zu Dir zurück! "Still! 's ist die Lerche!" -- nein, im Haine Girrt eine Taub' im Traum vor Lust. Noch schläft die Lerch' am grünen Raine Im warmen Nest an Liebchens Brust. Nicht kann der Tag euch Trennung bringen, Beglückte, wie er naht und weicht, Indess gepaart mit freien Schwingen Ihr wirbelnd in die Lüfte steigt. "Schon tagt es, schau!" -- Nein, östlich flammen Lärmzeichen wohl von hoher Wacht -- Noch plaudern wir getrost zusammen, Noch endet nicht die traute Nacht. Verschlaf am Himmelszelt Dich immer Für heut – des Tages goldner Stern; Und schlief bis Ragnaröck Dein Schimmer, Um Frithiofs willen möcht' er's gern! Vergebens doch, der Liebe Kosen Stört herb der kühle Morgenwind. Schön knospen dort des Ostes Rosen So frisch, wie Deine Wangen sind. Hell tönt dem neuen Tag entgegen Der Vögelschaaren jubelnd Lied, Dieweil vor seinem lautern Regen Der Schatten und die Lieb' entflieht. Dort leuchtet sie herauf vom Meere! -- Vergib, o Sonne, was ich bat! -- Ich grüsse Dich, Du Schöne, Hehre, Und fühl's, dass eine Gottheit naht. O wer die Bahn, so hehr und mächtig, Beträt', als Du sie nun betrittst, Und wandelte so froh und prächtig, Wie Du, von Licht und Sieg umblitzt! Hier steht das Schönste, goldne Sonne, Was je im Nord Dein Strahl beschien. Beschütze meines Lebens Wonne, Dein Bild auf dieser Erde Grün. Rein ist ihr Herz, wie Deine Strahlen, Ihr Aug' Dein Himmel, blau und klar, Und nicht mit lichterm Golde prahlen Kann Deine Stirn, als dieses Haar. Leb wohl mein Lieb', nimm, eh' wir scheiden, Auf Stirn und Lippen noch den Kuss! -- Bald dämmert eine Nacht uns beiden, Die nicht so flüchtig enden muss. Schlaf nun und träum' von mir -- und zähle Die Stunden, wenn Du spät erwacht, Wie ich, mit gluterfüllter Seele! -- Nun guten Morgen, gute Nacht!
Confirmed with: Die Frithiofs-Sage von Esaias Tegnér, Bischof von Wexiō, Aus dem Schwedischen übersetzt von Amalie von Helvig, geborner Freiin von Imhoff, Stuttgart und Tubingen: in der J.G. Cotta'schen Buchhandlung, 1826, pages 50-58.
Text Authorship:
- by Amalia von Helvig (1776 - 1831), "Frithiof's Glück", appears in Die Frithiofs-Sage, no. 7 [author's text checked 1 time against a primary source]
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- [ None yet in the database ]
Researcher for this page: Sharon Krebs [Senior Associate Editor]
This text was added to the website: 2025-12-20
Line count: 192
Word count: 1136