Fyra sånger , opus 14

Sorg och glädje båda
Bodde i mitt hjerta,
Sorg i ena kammarn,
Glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
Rådde än den ena,
Än den andra ensam.
Se'n den enda kom dit,
Lär hon öppnat dörren
Och förenat båda,
Ty min sorg är sällhet,
Och min glädje vemod.

Bannande sin dotter talte modren:
"Flicka, jag för kärleken dig varnat,
Och jag finner att jag varnat fåfängt."
Dottren sade: "var ej oblid, moder:
Stängde jag mig in, att undfly honom,
Flög han med hvart solgrand in i rummet;
Gick jag åter ut och rymde undan,
Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt;
Slöt jag både ögon till och öron,
Sprang han skälmsk uti mitt eget hjerta."

Förr, när min vän var här,
var mig en vårdag kort;
Nu då han borta är,
är mig en höstdag lång!

"Ack hvad den dagen flyr!"
säga de andra nu -
"Ack hvad den dagen flyr!"

Jag: "hvad den långsam är"
O, att den ville fly!
Kommer ej qvälen snart?
Kommer ej nattens ro?